Hon lekte med pilbågen. Spände dess snara, släppte taget, om och om igen som om hon upprepade ett mantra. Timingen var det allra viktigaste. Ögat fokuserade, preciserade, koncentrerade allt till ett endaste litet element. Ett element av förbindningar, av länkar och gångar i spindelns nät.
Den svarta systern bar ständigt på en obestämd tomhetskänsla. En börda som hon drog allena i sin stoiska självständighet. Läpparna var slutna lika ofta i ett leende som i en tillrättavisande min. Hon samlade på erfarenheter. Erfarenheter korta och långa. Hon krypterade dem i poesi, målande, lekande, musicerande, styrd av en mäktig inre drift.
Systrarnas tinningar vidrörde varandra. Deras lätt böjda finger leder, huden som tangerade handflatorna, handlederna avslappnade men sammanflätade. De bildade den inre cirkeln. Korpen kretsade ovanför dem, skapade nya cirklar, som ringar på vattnet.
Hur kommer det sig, att det kan kännas som att du redan känner någon, som du nyss har mött?
Hur kommer det sig att du vågar sätta din tillit till någon som du inte känner?
Vem speglar sig i dina vänner?
Vem fanns i dit ställe innan du fanns?
Det var som att mystiken studsade på vattnet. Som att spindelväven bredde ut sig i dunklets brådmogna sken.
Geen opmerkingen:
Een reactie posten