Den namnlöse
Den namnlöse känner efter. Han är inte less,
eller ur led. Inte är han stel heller. Eller elak. Och han känner sig faktiskt
inte ensam heller, trots att han inte har någon att höra ihop med och värna.
Han orkar inte längre strida mot sin längtan. En gång hade han ett hem i skydd
av ett röse, en bit bort. Han har sett på kartan att skogen det låg i numera är
en dunge omgärdad av motorväg och förort, men att röset är markerat med ett
kulturmärke och ser ut att finnas kvar. Han ska ta sig dit. Han har inte varit
hemma sedan han stöttes bort som liten parvel, det kan vara många hundrade
eller tiotals år sedan dess, han som avskyr det oändliga har inte förmått hålla
räkningen. Det är långt att gå och det går inte att komma dit med hjälp av enbart
tunnlar eller broar. Han vill dit ändå. Det går en tunnelbana, det kan inte
vara farligt, men sedan måste han gå över en stor väg. Om han blundar, håller
för öronen och går sidledes kan han våga. Han vågade ju gå över en gata i går
kväll, men då var han besatt av änglaflickan, katten och musiken. Nu stärks han
av minnet, ett alldeles eget märkvärdigt minnesmärke som fortsätter att ljuda
och vibrera.
Tunnelbanan är fullsatt. Mängder av människor
med armarna långa av kassar, i kassarna otaliga paket. Medpassagerarna bereder
plats åt honom och han ser att de gör det av vänlighet. Inte tränger de ihop
sig för att undvika honom, som han brukar tänka att de gör. Känslan det ger
honom påminner om musik, det är som om kören aldrig har slutat sjunga. Han
tycker att sätena i vagnen är löjligt höga, men konstigt nog verkar alla utom
han nå ner till golvet med fötterna. Han kliver av vid rätt station och känner
igen skolhuset. Som han minns stod det där ensamt och stort på ett böljande
fält, nu är det inklämt mellan enorma byggnader. Han ser att staden inte brytt
sig om mycket mer än pengar när de byggde, och då enbart i bemärkelsen att göra
av med så lite som möjligt av den varan. Han hör bilarna dåna på vägen redan
innan han når fram till den. De kör fort, flera bilar bredvid varandra. Han
står där länge och tvekar. Till slut gör han som han bestämt sig för. Han
blundar, håller för öronen och går sidledes.
Stugan står kvar vid rösets fot. Han blir rörd
när han ser den. Det känns som om det är midsommar och julafton samtidigt. Den
är mindre än han minns den. Han får böja sig ner för att få tag i handtaget.
Dörren klämmer som den ska. Gnisslar skönt när han hukar sig och kliver in.
Hon står vid spisen. Hon vänder sig om och hon
har inte åldrats mer än han har.
Gröten är klar, säger Stina, och ler sådär med
ögonen som bara hon kan.
När han kliver ur skorna är de stora som
båtar. Hans rock täcker hela golvet.
Hon ler och når honom till bröstet.
Hon ger honom en kram, och når honom till
hakan.
Äntligen, säger hon, som jag har väntat.
Irja Liljeholm
Geen opmerkingen:
Een reactie posten