Den namnlöse
Katten som slickar tårar förmår honom att
finna sansen. Han hör fortfarande den underbara sången men ser nu, om än med
suddigare skärpa än vanligt, hur missplacerad han är. Speciellt i det här
sällskapet. Människorna i hans bänkrad har dragit sig så långt undan från honom
som de bara kan, de sitter tätt ihop medan han har mycket plats. Han ser damer
med eleganta håruppsättningar, han ser välputsade skor, han ser skimrande
broscher och dinglande örhängen, förfinade nackar lätt böjda i lyssnande
andakt, välrakade kinder och rutiga perfekt virade halsdukar. Han ser stearin
brinna i tunga kandelabrar, granruskor bundna med elegant alldeles o- skogig
precision, han ser sin buckliga rock, skitiga stövlar, grova byxor, känner
tårade, orakade kinder, rufsigt grått rusk på skulten. Han är galen på riktigt.
Hur kan han tro att han som den utstötta och bortrationaliserade krake han är
har rätt att sitta här tillsammans med människor av stånd, om ens på skämt? Och
det dessutom inom väggarna för en institution vars måhända somt kluvna
makthavare skrivit manifest om hans falska, ogudaktiga förljugenhet. Han är
inte inbjuden.
Muttrande av skam över sin förhävelse drar han
rocken tätare om kattkraken och masar sig ur bänken, skyndar bort och slår upp
dörrarna ut.
Vinddraget som just skulle till att gå förbi
såg en öppning och blev glad.
Vinddraget som klev in
Crecendot tystnar och vinden, stolt över sin
timing,
Blåser
Lågorna fladdrar
Och alla ljusen slocknar
Åh, lilla
Irja Liljeholm
Geen opmerkingen:
Een reactie posten