Den namnlöse
Det är en kväll när Celsius spelar skalor i
mineur, en kylig kväll, emellanåt råkall och samtidigt lekfullt omväxlande.
Himlen är rykande svart som rymmer den lager på lager chiffong, glimmande
stjärnor lättar här och där på de virvlande längderna och färglägger dem med
blå stråk. Månskäran vilar hängande i skådespelet, reflekteras i allt blankt
när den speglar den dolda solens strålar. Husen knakar i kylan, deras tak
frusna trots skorstenars bolmande värme. De snöflak som berusas av röken samlar
istappar, tappar som sakta vidgas och tyngs neråt. Dessa otaliga genomskinliga
frusna koner klänger vid kopparplattor, skrapar efter fäste som förnimmer de
fruktan att den kommande förmiddagens milda luft ska smälta deras grepp och att
de ska falla, falla tills de krossas mot hårt eller mjukt. I husväggarna
murbräckshålor för snöflingor att gräva in sig i, klättrande ornament att
glasera, moderniserade portar och lås att blockera, överallt lås. Hålla ute,
stänga inne. Enstaka bullrande bilar gasar, förarna osynliga innanför glasrutornas
avskärmning. Ett fåtal ihopkrupna människor skyndar längs med gatorna, trampar
på glid i halkan, vill hem och låsa dörrarna och bli varma. I parken knastrar
träden med frostpinade grenar, krafsar råttorna hungrigt mot stelnat grus,
sniffar hundarna i luften och börjar yla så att imman flyter ut. Och lilla
katten Chen, hon river plötsligt den namnlöses bröst när hennes morrhår fångar
upp oron, river honom häftigt och tar sig loss och ut och slår en saltomortal
innan hon landar på tassarna, i det kalla istadiga gruset. Den namnlöse flämtar
till av kattens otacksamma upptåg, men hon stannar där. Vid hans fötter. Katten
vädrar, öronen spetsas. Så han hejdar sig och ger henne inte den spark hans
måhända någotsånär elakartade natur föreskriver- om vi ska tro honom, hans
byalag och den gamla kyrkan- , istället står han still och lyssnar han med. Han
har änglasång och utanförskap i sinnet och det krävs en rejäl ansträngning att
dra musikgardinen och den otillåtna självömkan åt sidan och befinna sig där han
faktiskt är.
När katten sträcker ut och drar iväg följer
han efter henne. Han kan vara förvånansvärt snabb när det ska till.
De tumlar nedför bergets kant, utanför grusade
gångar, ner mot barnens lekplats, ner mot rinkens svarta is.
De stannar inte förrän de står bredvid henne.
Rött varmt på svart is.
Liten varm som kyls ner.
Åh nejmen åh.
Liten,
åh lilla..
Irja Liljeholm
Geen opmerkingen:
Een reactie posten