Ann-Charlotte: Anden i glaset / 21

Morgonstunden gjorde sitt intåg, mörk, löftesrik och förväntansfull.

Han uppskattade sällskapet.
Lars-Ingvar drack sitt kaffe med en sockerbit och en skvätt mjölk. Småpratade med Olle, Sven, Karl och Mats.
Att umgås med dem var otvunget. Bara vetskapen av att ha andra medmänniskor runt omkring sig var värdefullt. Han behövde inte anstränga sig, behövde inte engagera sig i onödan, han bara var, bara var en i gruppen.

I gången som ledde från vardagsrummet till trädgården stod det blankpolerade pianot.
Kay's fingrar dansade över tangenterna. Hans ögon var slutna. Tonerna han kreerade var intagande, milda, liksom fogliga. Det fanns inga mellanrum, ingen början inget slut. Focus förändrade för en kort stund, han öppnade ögonen bara för att lägga märke till Tina sjuksköterskan som öppnade grinden. Resonansen av det svarta blankpolerade pianots toner återspeglades i nostalgins vemod.

Den lila systern samlade på livsöden, på generationers historia, porträtt och skildringar. Hon präntade dem och lade varsamt silkespapper emellan. Bevarade dem i en det uråldriga skrinet.
I sprickan av hennes trygghet skönjdes hennes ädelsten, ametist. Dess violetta färg var synligt för det mänskliga ögat, dess begränsningar flytande, oberusade.

De fyra systrarna var samlade i djupaste förtroende. De var intima, nära varandra fast mellanrummet mellan dem fylldes ut av fjärran.
Genom glaskulan bevittnade de skeenden, som för blotta ögat var gömt.

De färdades genom rymden. Längst vardandets tidsskeden, längst det som är nu, och det som var då.

De såg henne, vacker som en ängel.
De kände hennes skörhet, hennes sårbarhet lika resolut som hennes hållning när hon vände sig om och gick.
De såg honom, mannen med filthatten.
De såg hur han famlade efter henne i molntäckets rus.
De hörde hur han ropade.
De såg hur han valde hjälplösheten i efterdyningarna av kollisionen.

Hur bearbetar hjärtat och själen sorg när de intimaste banden brister?
Var finner du kraft att gå vidare utan att förlora en del av dig själv?

"Någon rörde sig oroligt under lapptäcket i järnsängen som stod i ett hörn av rummet. En ung kvinna lyfte sitt bleka ansikte från kudden och viskade:
- Jag vill se mitt barn innan jag dör.
Doktorn som hade suttit vid brasan och värmt sina händer, tog pojken och lade honom i hennes famn. Med ett matt leende kysste hon honom på hans lilla panna."

Stolens rundning dess skal, inneslöt Lars-Ingvar där han satt. Den bruna äggliknande fåtöljen omfamnade honom. Det var som att han upphörde att finnas, som att orden uppslukade honom.

Pianots toner störde inte, men vidrörde hans själ med lätta förväntansfulla andetag.
Bokens epilog närmade sig.

En gäll ringsignal skar genom rymden.
Tina gav honom telefonen.

-Hej Lars-Ingvar...
-Pappa, det är jag, din dotter.
Lars-Ingvar lyssnade till Rosalindas välbekanta stämma.
Hans dotter hade kommit tillbaka efter alla dessa år.