Cecilia 1 December; Isdrottningens Tidsålder / Del 1 / Han

Han stod där.

Där, vid vattnets mynning.

På den stenklädda stranden, mellan tallbarr och myror som egentligen skulle vila för vintern.

Sjön rörde sig.

Vågorna kluckade, ställde frågor ingen riktigt visste svaret på längre.

Hans tjocka, flätade, vita skägg räckte ända ner till midjan.

Det strepiga, toviga håret - liknande ett garnnystan av ren getull som nystats upp igen alltför många gånger – rörde sig i vinden till takten av nynnande vingslag från trastar och talgoxar.

Fötterna kändes hemma, hjärtat vred sig medans tankarna tog alldeles för många vändor bakom de isblå ögonen.

Hans högra hand slöt sig allt mera krampaktigt om den tjocka staven vilken formats av seklers resor bland is, snö och vatten, i klorna av örnar och vittror, kastandes fram och tillbaka tills den landade där på “hans” strand för tusentals år sedan.

Han andades in djupt.

Var det inte en liten ton av kyla i luften?

Fanns det inte åtminstone ett uns av ett löfte att hon var på väg? Att det var den här vintern hon skulle komma tillbaka? Starkare.

Eller inbillade han sig?

Lät han önsketänkandet ta över?

Även visa män med stora hjärtan kan förvilla sig ibland…

Han andades ut. Helt. Tills det blev tomt.

Jo.

Där.

Det kom lite ånga ur näsa och mun.

Han vände blicken mot nordväst, upp mot det stora vita, sniffade in luften, kände att det faktiskt pirrade lite i den gamla kroppen, i de stela benen.

Med ens kom det en gråvit blixt ur intet, en vibration så stark att det kändes som om staven skulle dras ur hans grepp och ner genom stenarna, ner i berggrunden. I nästa ögonblick sköt den i höjden.

Han fick använda all sin mästarstyrka för att hålla fotfästet i stenarna, fingrarna slutna om den av elementen slätslipade staven samtidigt som den flängde upp mot skyn.

En virvlande storm svepte över himlavalvet.

Var hon på verkligen på väg?

Cecilia Götherström 1 december 2015