Kaimi
Uppför bär det. Sluttningarna som till slut, efter många dagar och nätter, kommer att ta mig till mötesplatsen. Slutet av min resa, där gammelfolket väntar på mig.
Ljusträdet dansar i sinnet. En av stenarna jag
passerar är slät som en vattenyta och jag kan inte motstå. Jag ristar
Nordanfolkets heliga träd med ljuset som knytits in i sidenmjuka, fjäderlika
grenar. Ljuset som strålar och pulserar för att trösta trötta vinterhjärtan.
Jag skrapar, tecknar med den vassaste sten jag kunnat hitta och det är en
lättnad att få ge trädet jag ser inom mig en form. Det blir synligt och den
rastlösa glädjen inom mig blir lugnare.
Vidare nu. Jag har tappat tid och det mörknar
snart. Jag vill nå den stora dalen innan det blir natt. Jag reser mig, tar en
sista titt på vinterträdet och ska precis börja gå när synen av vårt heliga
berg överfaller mig som om jag ser det för första gången.
Mauna Kea. Mitt folks heligaste plats, porten
mellan himmel och jord. Wâkeas och Papas son. Han är så nära. Så mäktig.
Jag känner mig stolt att vara förbunden med
honom, det slumrande berget. Genom honom förbunden med alla familjemedlemmar
som vandrat precis samma väg som jag. Hundratals, tusentals år.
Jag dansar fram, inte längre ensam. Innan jag
hinner tänka en enda tanke till har jag nått min rastplats för natten.
Geen opmerkingen:
Een reactie posten