Att vandra, att följa, att veta – inte heller finns det där en egentlig skillnad.
När vetandet får leda är följandet ett flöde , ett vandrande som inte kräver en början eller ett slut.
En cirkel, en helhet, - ett medicin-hjul som det kom att kallas i människo-släktets första talande språk.
I den här cirkeln var allt som det skulle. Det ena flöt in i det andra. Det som “dog” födde nytt liv. Det nya livet vandrade, ändrade skepnad, “dog” och började om igen. Sånger vävdes in i legender, legender blev sånger, hjulet rörde sig – i hjärtat, på himlavalvet, på Jorden, i allt och alla.
Varga vände sig om och såg kärleksfullt över den cirkel som var hennes kärna just nu. Den som precis som alla våra cirkelkärnor ihop bygger den stora cirkeln.
Älgparet bar på Gåvan, Pilgrimsfalken på Skarpsinnet, “Varga”-flocken på Livets Hemliget, på Gralen.
Is-vinden svepte in dem.
Gåvan, Skarpsinnet och Livets Hemlighet omhälsades av vinande kristaller, av virvlande hagel dansandes runt dem.
Det var som om de vandrade i en kokong. Kretsandes om dem härjade stormen starkare för varje ögonnlick. I is-vrålandets mitt, mitterst i kärnan, vandrade de lugnt, orörda - lämnandes djupa spår som direkt frös fast i Jord-skorpan för att fyllas med den mjukaste, silkigaste, snö som någonsin fallit.
Morgonstjärnan började sitt strövtåg vid horisonten, spred sitt skira ljus blinkande, försiktigt.
Ett mjukt uppvaknande mitt i stormen.
En ny dag hägrades.
Varga kände flockens hjärtslag som ett. Ett med allt.
Cecilia Götherström, 6 december 2015
Geen opmerkingen:
Een reactie posten