Hungern bränner i magen. Idag eller i morgon
måste jag få i mig fisk eller kött för att orka. Krypande osäkerhet. Jag har
aldrig varit bra på att jaga eller fiska. För mycket av en drömmare, inte bra
på det tävlingsinriktade, det fysiska. I gruppen spelar det inte så stor roll,
alla är bra på olika saker. Men det svider. Och nu måste jag kunna klara mig
själv.
Långa grässtrån sträcker sig efter mina
fötter, håller mig tillbaka. På den här
resan måste jag prestera, måste kunna, måste vinna. Gråten i halsen när jag rör
mig framåt i snabb takt, solen gassar. Jag kan inte.
Från några enstaka unga träd på avstånd stiger
plötsligt en falk. En tunn, mjuk gren fjädrar tillbaka när den vackra rovfågeln
lyfter och skriker till innan han seglar iväg.
Jag tittar ner mot mina fötter och gräset som
omväxlande är grönt och ljusgult, torrt. När jag tittar upp ser jag exakt samma
sekvens avspela sig än en gång.
Falken lämnar ungträdet, kraftig och
glänsande, den späda grenen fjädrar tillbaka, skrik, seglande genom luften
tills jag bara ser en prick.
Dubbelsekvensen träffar mig som en strömstöt
inifrån. Det faktum att jag verkar uppleva en lucka i tiden, ett band som
spelas upp två gånger, får tid och rum att lösas upp tillräckligt länge för att
jag ska drabbas av falkens budskap med full kraft.
Energin är obehagligt skarp. Sträng.
Utan ord låter han mig veta att hans vision,
hans förmåga att se, från långt avstånd, föds ur vilja.
Han låter mig känna hur tomt och ljust det har
blivit i mitt sinne efter nattmarans tömning. Jag måste välja vad jag fyller
det nya utrymmet med. Omsorgsfullt.
Bärnstensögon bränner sig in i mitt medvetande.
Han låter mig känna att det är svagt att fylla de nya rummen med skräp.
Osäkerhet. Tyckasyndom.
Jag kan knappt andas, så påträngande är hans
närvaro.
Beslut. Jag kan. Jag är tillräcklig. Allt
ordnar sig.
På något sätt.
Geen opmerkingen:
Een reactie posten