"Varje delfin har en egen unik signaturvissling ungefär på samma sätt som vi har våra namn. Genom att vissla signaturvisslingen kan delfinen tala om vem den är."
Zoe bläddrade med intresse i boken som låg uppslagen,
"Delfiner är väldigt sociala djur, de använder ljud för att hålla kontakten med familjemedlemmar, stärka banden eller för att visa att de är arga. Delfiner kommunicerar också med hjälp av kroppsspråk. De talar om att de tycker om varandra genom att stryka sig emot varandra. Beröringen stärker banden mellan individerna."
Två tjejer i 9A hade låtit boken ligga där bredvid datorn på ungdomsavdelningen.
I ögonvrån kunde hon se Luca som fortfarande halvsatt i soffan och verkade vara halvt i trance. Han sov inte, så där sockersött putandes med läpparna, snarkandes med mjuka lena läten som han brukade. Ändå var hon tvungen att tänka på honom som om han sov. Tänka på alla gånger hon blivit väckt, av att han nästan puttade henne ur sängen. De sov i samma rum fortfarande, hon trivdes med det. Tyckte om att ligga nära honom, att veta att de var trygga tillsammans.
Hennes bror hade en speciell gåva. Som den där gången han bara visste att Beata, deras granne inte skulle kunna operaras. Visst var hon gammal, det var hon, fast inte lastgammal. Att hon hade hjärtsvikt var känt sedan några år tillbaka. Men så blev hon plötsligt sämre, svagare och svagare för varje dag. Andas gjorde hon med stor möda. Hon kunde inte gå upp för trappan till övervåningen utan att bli alldeles uttömd på sina krafter. Kunde inte gå dom 50 metrarna till bilen utan att behöva vila i en halvtimme efteråt. Läkarna ville operare inom 2 veckor. Köerna var långa men hon hade förtur. Så fick hon en tid för operation och allt skulle lösa sig, med en lång rehabilitering såklart men det fick ju gå, bara hon klarade operationen. Alla familjemedlemmar, hennes man, hennes barn och barnbarn, vi på gården, grannarna. Alla var vi lättade och spända på samma gång. Alla utom Luca. Han var ledsen, innesluten i sig själv, på gränsen till deprimerad. Luca kunde inte känna vad vi andra kände. Beata hade berört honom, och han visste vad vi andra inte visste. Det fanns inget botemedel mer, ingen mer tid. Han upprepades hennes namn gång på gång i sömmen.
Geen opmerkingen:
Een reactie posten