Axelns rundning var mjuk och len, huvudet avslappnat på utsträckt arm. Varsamma toner blandades med lätta ackord. Det var som att hon vilade på mjuk mossa. Sången förde henne bort. Den gröna satinklänningen nuddade insidan av hennes lår, smet åt svalt och glatt, försvann, dansade graciöst i rymden.
Den gröna systern samlade på drömmar, vidsträckta, svårfångade och inramade. Hon var närvarande, lika mycket här i nuet som i den kommande tiden. Hennes känselspröt var bräckliga men hon var varsam, ytterst omtänksam och varsam.
Hon färdades genom rymden. Längst varandets tidsskeden, längst det som är nu, och det som var då.
En kvinna, sörjandes. Hennes tårar löpte fritt, pappa, hon viskade inom sig, "Du lever i våra hjärtan för alltid".
En äldre man, ett svart vit foto. Som om hans minnen projicerades i svart på vitt, som om hans isolering kunde sammanfattas i ett svart vitt foto inramat i en guldram.
Ett stort stjärntäcke. En stjärnbarriär av oändlighet.
Ett barn med en alldeles speciell gåva.
De fyra systarnas bar upp glaskulan, stödde den med sin samlade intuition. I harmoni med naturen och rymden.
Genom glaskulan kunde de se allt himmelskt klart, seren.
En pojke i smutsvita lovika vantar och mössa.
En pojke som kunde se dem, som kunde höra dem och som visste allt det där som de också visste.
En flicka vars drömmar speglades i de böcker hon läste.
En flicka som vakade över sin bror som fanns där nära intill när han behövde henne.
Ett syskonpar förenade i djup och uppriktig vänskap, i ett innerligt samförstånd.
En man med en namnskylt med stora bokstäver. En man, vars filthatt var gammal och sliten.
I boken, som tjänstgjorde som atlas, läste han det som han redan lärt sig som barn.
Mannen i filthatten hade börjat sin vandring på väg hem.
Är starkhet att visa sig svag?
Växer den spirituella kraften inom oss eller bortom oss?
Hur kan vi översätta våra avsikter i handlingar utan att de förlorar sin innerliga betydelse?
Nyckeln till det uråldriga skrinet var på irrvägar.
Geen opmerkingen:
Een reactie posten