Cecilia ; Isdrottningens Tidsålder / Del 17 / Tillbaka

“Tänd ett ljus för allt du tror på, för denhär planeten vi bor på”…

Toner av piano, av sång, letade sig genom skorstenspipan ut i den höga, klara, kalla morgonluften , lyfte utrymmet under Pilgrims vingar.

Falken seglade neråt, landade på Varga´s skuldra. Mjukt lät Pilgrim klorna sjunka in i vargens dubbla päls, försiktig att inte gripa tag i den tjocka huden där under.

“tänd ett ljus, för jordens barn…”, fortsatte det ur eldstadskanalen där på taket av den vitknutade villan i skogen.

Medans flocken skred vidare runt byn som bestod av tre boninghus, en prästgård, kyrka och  en gård in in vinter-dungen bak prästens ladugård kom de på tal om det ämne som inte bara varg-familjen utan alla familjer som bebor denna vackra, denna allt-givande Modern, väldigt ofta delat med varandra de senaste seklerna.

Det som var den yttersta och innersta andemeningen av Isdrottningens Tidsålder;

Jordens barn hade det svårt. Det var orättvisa, krig, havet var döende, luften var sjuk, det var mycket mörker.       

Likväl varje gång människosläktet pratade om “jordens barn”, om “de som skulle ärva planeten” glömde de bort att “Jordens Barn” var varje väsen någonsin fött av Moder Jord , någonsin närt av Moder Jord – varje myra, varje griskulting, varje trädknopp, varje stenskott, vare varg-kull, varje albatross, varje bläckfisk, varje knytt, varje oknytt…

Listan var oändlig.

Och just oändligheten är det vackra.

Så många vackra ord skapades, delades. Så mycket kärlek för den nästa visades. Så många dörrar öppnades. Så många rätter delades.

Mitt i det mörka.

Dock ej över gränserna.

Ej över gränserna människa jämte resten av naturen - trots att “resten av naturen”, resten av skapelsen, delades över gränserna, skars av, skars ner,  blev en kvot.

Ord kan skapa. Ord kan ha ihjäl.

Toner, ljud, vibrationer, kan skapa. Men kan inte ha ihjäl.

Vägen tillbaka till Livets Hemlighet gick via dessa harmonier, dessa noter, dessa sirliga, vävda, glänsande strofer. Tillbaka till jojken, tillbaka till trummandet, tillbaka till när människan sjöng ljudet av naturen, ljudet av sina nästa i samklang med de oktaver som levde ovan, under och inuti Vintergatans klang.

Tillbaka.

Cecilia Götherström, 17 december 2015