Ann-Charlotte: Anden i glaset / 20

Det var ett privilegium att få tillgång till någons historia, få tillgång till en annans tankar, ledtrådar ur det förflutna. Det var som att få ta emot en gåva. 

Yvonne kände sig omtumlad. Det hade varit en annorlunda dag. Målningarna som ställdes ut i gången hade återigen gett upphov till  samtal. Berättelsen som mannen med det tandlösa leendet hade delat med henne var tragisk men tursam på en och samma gång. Målningarna hade något som drog, något som skrämde men samtidigt något otroligt vackert.

Yvonne var förundrad, trots att hon haft otaliga samtal med besökare över detta, målningarnas dragningskraft, dess förmåga att nå djupet hade detta samtal varit apart.

Han, Ingvar hette han och hans dotter hade överlevt kraschen, bägge två allvarligt skadade men ändock med livet i behåll. Hon tänkte på hans tandlösa leende, hans haltande gång, hans röda toppluva i elljusspåret, något i hela hans uppenbarelse gjorde att hon inte kunde släppa honom i tanken. 

Det var dags att stänga. Yvonne gick sin vanliga runda, stängde ner datorerna, betalautomaterna och kopieringsautomaten.

I tidningshörnan dröjde två män sig kvar. De var "stamgäster" här. De brukade sitta där varje eftermiddag, ibland utbytte de ett ord eller två ord med varandra men oftast läste de tidningen i varandras sällskap, försjunkna i sina parallella världar. 

Yvonne tyckte om ordning och reda. Innan hon släckte ned gick hon en extra runda, rättade till böckerna i bokhyllan, såg till att det såg prydligt ut. På det vita låga lackbordet låg Den oändliga historien halvt på sniskan, när hon böjde sig framåt föll hennes blick på något som glimmade i soffan. I skarven mellan de två sittkuddarna hade någon tappat en nyckel. Hon tog den i sin hand. Vände och vred på den, den blänkte och skimrade. Hon fick syn på klockan, redan kvart över sju, nu var hon tvungen att skynda sig för att komma  i tid till sin dotters middagsbjudning. I en ingivelse stoppade hon ner nyckeln i handväskan, så släckte hon ljuset och gick.