Bore kunde andas ut normalt igen.
Staven hade laddats ur.
Han stod återigen stadigt på stenarna vid sjön.
Natthimlen var klar.
Ett tunt lager av is började smyga sig in från väster. Vandrandes från Det Stora Havet , via bergskedjan och alla dess toppar, gångar och skrymslen, ven isvinden. Längs med marken kröp kylan fram, klädde allt i sin väg med ett glasklart hölje av frusna kristaller.
Omärkbart först, tassandes nästan.
Ostoppbart senare.
Som en dimma ovan det frusna, det diamantglistnande glatta, flöt is-dammet fram. Liknande ånga, eller präriesand spreds det ovanpå allt det kände. Viskandes. Rörandes. Omhälsandes.
Som magi och o-omvändbar förändring i ett.
Precis som fascination och fasa gränsar tunt till varandra känner vemod och nyfikenhet varandra allt för väl.
Bore vände sig om, stegade upp i skogen. Förflyttade sig lite högre mot kullen med tusenåriga tallar, nyfödda björkar och fruset lingonris.
Där uppe på höjden lyfte han händerna mot den klara luften, sträckte ut armarna, skaldade de en gång hemliga formlerna över den nu helt igen-frusna sjön mot bergskedjan på andra sidan.
Ett litet ljus ovan horisonten, uppom Tvillingtopparna, förkunnade sin närvaro, blinkande som om det svarade honom.
En dans i virvlar när ljuset blev till två, till tre, till tio, till tjugo för att snabbare än Bore kunde blinka förvandlas till ett skådespel likt norrsken sammanvävt med nyårsfyrverkeri i en och samma akt. Ett strålande vattenfall av blått sken dränkte natten.
Några ögonblick senare var det över.
Ett litet ljus som börjat ovan horisonten sågs nu på andra sidan sjön, på isen flera mil bort.
Skulle isen bära?
Hon kom ju inte ensam …
Cecilia Götherström, 4 december 2015
Geen opmerkingen:
Een reactie posten