Kaimi
Ur jordens inre stiger den tätaste dimma jag
någonsin sett. Som ett lock som läggs på alla tankar, trögflytande vatten som
saktar ner allt liv. Allt inom mig verkar ha förflyttats. Jag kommer knappt
ihåg varför jag gav mig iväg på den här vandringen överhuvudtaget.
Levande och döda, önskningar, rädslor och
svidande gamla oförrätter stiger med dimman och flyter omkring huller om
buller. Jag måste välja nu. Kan knappt tänka på grund av dimman men vet
någonstans att jag måste låta giftet från gamla hjärtesorger verka ut, utan att
föra strid. Utan att försvara, riva upp på nytt. Utan att döma. Jag vet varför jag vandrar. Jag vill lära mig
älska på riktigt.
Mitt knä är uppskrapat och hela kroppen
värker. Jag undrar om jag kommer att klara av det här. Feberdimma smälter ihop
med jordens egen utandning. Där är hon igen. Hon som bär ljus. Ljusa lockar och
varma ögon. Hon står vid Mauna Kea med händerna mot bergsväggen, som bara är
svallande vattenyta.
Inuti Faderberget står jag, tillsammans med
morfar och bakom oss hundratals älskade familjemedlemmar. Alla de som vandrat
den här vägen före mig. Fältet av den värme och välvilja de utstrålar får mig
nästan att tappa andan. De önskar allt det bästa för mig, för oss alla.
För hon som står på andra sidan silkesslöjan
som täcker berget.
Geen opmerkingen:
Een reactie posten