När jag vaknar stirrar jag rakt in i korpsvarta, pliriga ögon och ett fårat ansikte. En eld sprakar och jag nås av doften av kaffe. Lättnaden att känna en annan människa nära, i det här fallet en gammal man som med nyfiken blick häller upp en mugg rykande hett kaffe, är så stor att jag glömmer att vara vaksam.
- Vad heter du? Hans röst är knarrig som en gammal dörr.
- Kaimi.
- Vad gör du här i skogen helt ensam? Mauka?
Jag nickar. Han sträcker över muggen. Det skulle lika gärna kunna vara rent guld han ger mig. Ur ett läderfodral tar han upp en bit bröd och ger till mig. Brödet är torrt, men smakar ljuvligt. Kaffet hettar i strupen och värmen rinner ut i hela kroppen.
- Mauka...då kommer du från folket på östra sidan?
- Ja. Det här är sjunde dagen.
Vi sitter i tystnad vid elden. Jag tuggar långsamt och ser mig omkring. Jag är nog nästan halvvägs på min resa.
- Jag ska berätta en historia för dig Kaimi. Långt långt uppe i norr...där natten breder ut sig över halva året och där allt fryser till is...där firar man en gång om året ett livsträd som kläs i ljus. Böner för alla familjer knyts in i ljusträdet och en hel månad hedras trädet och ljuset, under årets mörkaste tid.
Han slutar berätta och jag väntar på fortsättningen.
- Varför skulle man fira ett träd, tror du?
- Varför inte. Varför inte fira allt som är vackert, när vi behöver det.
Han plirar.
Hämtar sedan upp någonting från läderfodralet igen. Ur hans brunbrända, ådrade hand rinner strålar av sand. Han låter sanden strömma ner i en liten hög vid mina fötter.
- Vet du vad det här är?
- Sand?
- Det här är både du och det där trädet om hundra år. Men berättelsen och sångerna om ljusträdet, de lever kvar.
Han stryker med fingrarna över sandhögen.
Jag tackar för brödet och kaffet. Inom mig tackar jag även för ljusträdet, som jag tar med mig när jag vandrar vidare.
Geen opmerkingen:
Een reactie posten