Tone
Kyrkvärden tar emot i församlingshemmet, han
måste ha stått med rocken på precis innanför dörren för han öppnar redan innan
Tone hunnit knacka, som om han är otålig och hon är försenad, vilket hon kanske
är, bara lite. Att leva efter klockan är inte en av hennes specialiteter,
snarare tvärsom, det kan då tyckas märkligt att hon med en sådan defekt ändå
utomordentligt precist kan leda sina 70 körmedlemmar till rätt takter. Men
musiken har ett annat tempo, ett annat temperament, helt annat än den tiden
dikterar. Och det är ju så, att pyjamasSagas kramar och pussar och tårar var
svåra att motstå, hon ville åka skridskor med mamma, varför kunde de inte göra
det istället, hon var inte alls trött... Tone har inte råd med skuldkänslor
ikväll, så hon väljer beskyddartryggförståelseälskardig- känslor istället. Och
de tar tid att uttrycka. Men nu är hon här, och hennes förväntan och
koncentration och fokus gror oemotståndligt. Kyrkvärden ger Tone inga
förebråelser utan hälsar vänligt men ser inte i ögonen, och sedan ledsagar han
henne runt hörnet, in över kyrkogården upp för den nysnötäckta grusgången. Han
går med hälta, han utstrålar en svårtolkad energi, men hon upptäcker att han
håller inne med ett stolt leende och att det bara nästan lyckas, och hon ser
plötsligt på honom med nya ögon, hon ser ett barn med en uppgift. Han hade nog
väntat länge på henne, rädd att missa sin kallelse. Han stod där inte alls redo
att fördöma den tidsnödiga, han stod där för att inte komma för sent själv.
Runt halsen ett läderband med den stora ansvarsfulla tyngden, nyckeln till
helgedomen. Han kupar handen om den, skyddar den, mot vad vet bara han. Han
öppnar kyrkporten med svårhet, det är en anspänning, låset gnisslar, stretar,
den överdimensionerade nyckeln vrids om och från det nysnöfriska kommer de in i
det kalla förmaket. Han ber henne att vänta och slår upp svängdörrarna in till
kyrkan, pysslar en stund med panelens knappar innan takkronorna sakta slår upp
sitt gulbleka sken. Han väntar på bekräftelse över stordådet, nickar och rodnar
när hon kliver in och berömmer. Stearinljusen står höga och nya i väntan på att
brinna, bundna lingonris och granruskor kransar koret, hennes notställ står
uppslaget och placerat där hon vill ha det. Hon tar av sig rocken och huttrar
till, han tar emot den och visar henne upp till orgelläktaren för att hon ska
få översikt. Han ger sig av för att sanda grusgången och tända marschallerna
som kantar den, och hon står där ensam, högt upp i kyrkan som smäktar, det
känner hon. Och hon ler när hon lyfter armarna och känner efter, där ska det
vara, lite mera så, ah, nu, här
Och hon hör de första sångarna närma sig,
försjungandes förväntansfulla, lite nervösa. Men hon vet, och det där är
märkligt, att de kommer att bli lugna så snart de ser henne. Ja, det är
märkligt.
Irja Liljeholm
Geen opmerkingen:
Een reactie posten