Camilla: Invigningen 1

"Det är en resa du måste göra ensam. En resa in mot tystnaden. Men även en resa ut ur ditt lilla jag, ut ur allt tänkande. Ut ur det som fängslar."

Mina tår gräver sig ner i solvarm, röd jord. Björkabäcken porlar glasaktigt, klirrande. Amis hand på min axel.

"Tjugoen dagar. Varje dag vägledd av varelse som har speciella gåvor för dig. Tjugoett trappsteg, tjugoen världar i en."

Jag är rädd men längtar samtidigt. Det kryper i magen av nervositet.

"Jag lämnar dig här men kommer att tala till dig då och då när du behöver det."

Nu bränner gråten fast jag inte vill. Tre veckor ensam, nästan en hel månad. Jag har badat och fått den speciella invigningsmålningen i ansiktet och på armarna. Håret är flätat av mina systrar. Om halsen morfars björntand för att hjälpa och beskydda. Mitt livs största test. Det  vackraste, det värsta. Berättelserna är många och går isär. Nu måste jag själv vara med om det. Det som alla i gruppen har varit med om.

Vill så gärna och undrar vad som kommer att hända. Är rädd för att förändras. Förändras för mycket?

Ami vänder sig om och påbörjar utan ett ord vandringen tillbaka till gruppen. Jag stirrar på mina tår men bestämmer mig för att uppföra mig som om de andra kunde se mig. Måste visa att jag är stark.

Jag vandrar längs med bäcken tills jag närmar mig gläntan vid Mossbergets fot. Gran och ek samsas vid skrovliga bergväggar. Jag kryper in under den största granen och lägger mig. Väntar. Mörkret kommer att falla. Nu börjar resan inåt.

"Den första dagen för att föda det nya ljuset, vägleds av Ugglan. Vi måste lära oss att lyssna. Släppa bilderna av det som vi känner som verklighet. Plocka upp sanningen inifrån. Ugglan vet det. Vet att det finns lika mycket liv natt som dag, även om det inte syns. Ugglan är inte beroende av solljus utifrån för att finna sin väg. Den finner sin väg perfekt och lever ett rikt liv i det vi känner som mörker.

Dagarna på jorden är mörkare än någonsin. Människors hjärtan tyngda. Du måste bryta igenom illusionerna nu. In i mörkret. Lyssna. Öppna hjärtat."

Amis röst ekar i huvudet. Jag undrar när ugglan jag förmodligen kommer att se dyker upp. För det måste väl vara meningen? Redan vid frågan vrider det sig i hjärtat. Bilden behövs inte längre. Det är inte meningen att jag söker ännu en bild som jag kan berätta om.

Jag måste följa Ugglans väg. Resa i mörkret, i det nattsvarta.

Jag lämnar storgranen och börjar känna mig fram över trädrötter och kottar. Jag ber att mina nattögon ska vakna. Jag ber Ugglan om hjälp.

Helt ofrivilligt fladdrar syskonens invigningsanekdoter förbi. Vill inte jämföra, men bilderna sitter fast, djupt.

Önskar att jag var fri från bilderna, från jämförelserna. Ber Gammelfolket och Ugglan, igen, om hjälp.

Tänk om jag inte alls är speciell?