Bore hämtade mer ved. Ved till stallet.
Arthur skulle behöva värma sig lite, eller i vilket fall stå i skydd från vinden ett tag , när de anlänt.
Det knastrade under stövlarna hans, det skrapade när granit gneds mot kristaller under den mjuka ytan av kramsnö som täckte skogslandskapet jämte det glistnande islagret därunder.
En ugglas hoande i barrskogen, ett sirligt porlande av bäcken under det första is-skiktet, klapprandet av bävertassar när de tog sig ur isvaken och in i sin närmare tio meter höga vinterbonad.
Kunde han urskilja lätt bjällerklang i bakgrunden?
Där, på andra sidan kullen? Den som vette ner mot sjön?
Bore satte bryskt ned korgen med ved, andades ut, utmynnande i en mindre snöstorm vilken vred sig, snurrade runt, smög iväg som ett litet nysande ur hans mun.
Han skulle bli tvungen att passa sig insåg han nu. Hans krafter var ofantliga och i denna tid gick de inte att dölja längre.
Hur skulle han kunna deltaga på julmarknaden i stan precis som varje år hitintills om varje liten utandning, varje hjärtligt leende skapade en mindre snöstorm eller ett regn av iskristaller?
Och det var bara några av de små, harmlösa, krafterna…
Den kommande tiden var det de “riktiga”, de sanna, de gränsande på förstörande, krafterna som skulle röras upp…
Han beslöt sig för att skida ner till sjön igen för att se hur lång hon kommit.
Han hade lätt kunnat låta sig gro till sin fulla storlek och på så sett kunnat se sjön och andra sidan från hjemmet men han ville inte ta risken att visa sig fullt ut ännu.
Bertil, Bosse, Gerda och Anders – de närmaste grannarna kilometervis längre norrut – trodde fortfarande att han var en vanlig, något härsken, äldre man som alltid var jultomte på julmarknaden inne i stan och levde sitt liv resten av året i skymundan på gården med sina hönor, kaniner, getter, sin häst Julle och jakthunden Lajka.
De hämtade glatt ägg hos honom, fyllde hans buk varje torsdag med wienerbröd och kanelbullar, bjöd honom på nyårsfirande. De älskade hans djupt kluckande skratt, hans historier om korpar, älgar, björnar, vässlor och “ett och annat oknytt” från alla hans långa skogsvandringar.
Ingen annan kände trakten och dess historia som Bore.
Det var inte utan att de ibland undrade om det var den “riktige” Jultomten som bodde där mitt i skogen, bakom kullen vid sjön.
Samtidigt visste de att “Jultomten” bara var ett namn för något mycket större, något i hög grad uråldrigt, något som hade försvunnit tillbaka in i ur-naturen, ur-jorden och ur-berget när människan flyttade ur sin själ.
Cecilia Götherström, 7 December 2015
Geen opmerkingen:
Een reactie posten