Luca tyckte om att sitta nära sin storasyster. Han njöt av att emellanåt kunna fånga upp lukten av hennes jordgubbs hår. Ibland brukade han fläta ihop sina fingrar i hennes. Zoes röst kunde växla från Kalle Anka gäll och klar till djup och bullrig Björnliga. Han kunde skratta högt i hennes närvaro och när han grät så var det hon som tröstade honom. Han kände sig dåsig.
När hon läste högt för honom kunde han drömma sig bort. Det var som att han befann sig i två världar. Långt, långt bort hörde han mjuk pianomusik. Tonerna lockade, tilltog och tonade bort, för att återkomma pockandes, lekandes. Var det fioler, dragspel? Musiken fyllde rymden, byggde en trappa. Han vandrade svävade fjäderlätt uppåt.
Rymden fylldes av virvlande snöflingor, plötsligt blev han varse den isande kylan.
Han huttrade kramade med krampaktiga fingrar hårdare om sina nakna armar. Önskade att han haft sina smutsvita lovika vantar och mössa. Det smutsvita blandades med det mörka och svarta.
Han kisade försökte tyda skuggorna som gled förbi. Först urskiljde han en ung kvinna som knäböjde vid en gravsten. Sen såg han en äldre man som satt böjd över en tidning. Ytterligare en bit bort fångade ett litet barn hans uppmärksamhet. Barnet låg ihopkrypet under ett stort stjärntäcke. Händerna knutna, ögonen hårt sammanpressade.
Snöflingor virvlade förbi, under några korta minuter kunde han urskilja ytterligare en gestalt. En man. En man med en tillplattad filthatt. Tom flaskor, apatisk blick. En rykande het tallrik med kyckling och ris. Mannens tunna nariga läppar sammanpressade. Fastän hans mun var sluten var det som att han vill säga något.
Luca såg. Han ville stanna upp och lyssna. Luca andades djupare, kände en innerlig längtan att vidröra. I bakgrunden tilltog musikens bastoner. Intensiteten ökade och överröstade allt och alla.
Geen opmerkingen:
Een reactie posten