Såriga fötter i mjukt vitt ull. Inlindade, bortskämda i lena blå melerade tofflor. Gamla Lewis jeans med slitet hål vid högra knät. Svart V-ringad t-shirt och nytvättat hår. Olle tyckte om att lunka omkring i sina tofflor, han visste att han lämnade ett hasande ljud efter sig. I vanliga fall brukade hans vana väcka en viss grad av irritation men denna uteblev nu eftersom tonerna av Passangers "Let her go" överspolade rummet. Gitarrmusiken blandades med matoset, bacon, solskensägg, kryddat med salt och peppar och i ett infall av kompositionens komplexa sammanställning en liten gnutta oregano.
Sven satt uppflugen på köksbänken, dinglade med benen som ett litet barn. Gaffel och kniv tjänstgjorde som trumpinnar. Karl nybakat födelsedagsbarn i gruppboendets lånade förkläde njöt av sin nyfunna talang som kok/sångare. Hans fascination för mat hade tagit sin början här. Hade sin begynnelse som 53-årig oerfaren och hade nu övergått i hans 54-åriga erfarenhet. Kosten var intet avancerad men desto mer njutbar. Ägg, spaghetti, varm korv var vad menyn bjöd på. I jämförelse med långvarig vitamin och näringsbrist utan några som helst smakintryck var detta himmelriket.
Himmelen var dess tak, eller var de dess början? Här hade de börjat skapa. Här i gruppboendet byggde de upp ett nytt sorts förtroende. Eget rum, sammanhang som en i gruppen. Kunniga människor, medmänniskor som fanns i bakgrunden när det behövdes. De var ensamma, utelämnade, dömda men de var inte i avskildhet mer. Gemensamt kök, delat vardagsrum och förenad trädgård. De var Korskoffs sjukdom, de var sömnlösa, desorienterade. De hade minnesluckor fler än adventskalendern rymde, de hade historier, påhittade, uppförstorade, äkta, gömda. De var 6 män i ett gruppboende i juletid. 6 män så olika, men åh så lika.
Geen opmerkingen:
Een reactie posten