Den namnlöse
Den gamle grånade har gått ut på vandring. Han
kunde ändå inte sova. Och han känner sig liksom uppgiven, som less. Nästan ur
led. Det är inget bra att känna så. När han känner så, brukar elaka saker
hända. Han rår inte för det, det ligger i hans natur. Han fnyser, det är en dum
bortförklaring, en bortskämd ursäkt hans föräldrar ville linda in honom i. Det
är ju den tiden på året igen. En tid när människor förväntas ge och ta emot.
Något de flesta av dem inte längre kan, eller orkar, fast de finns där, deras
nära. Och han, han har inga alls i sitt liv att ge till eller att ta emot från.
Han hejdar tanken, det där bittra självömkande. Han och självömkan, löjligt.
Det är han inte värd. Så han nynnar: Dum- ti- dum… tam- ti – tam… do- re- mi…
och knatar på. Trafikljus, bullrande bilar, kvällsspräckliga hastande pendlare
i mobiltjafsigt lämmeltåg. Oväsen inget nynnande kan stänga ute. Han kniper om
öronen när det skär i dem av gällt pladder som vill höras, de flesta av
lämlarna pladdrar för att slippa lyssna. De tror att allt som behövs är en
röst, här är jag, jag orerar, jag har någon att prata till, nu finns jag. Men
så är det ju, det vet han gott, att ibland orkar man inte lyssna längre. Det
blir för mycket. Det kanske är världen människorna delar som blivit för mycket
av allt. Han ruskar på huvudet, bitterheten är en lömsk följeslagare. Han går
sin vanliga rutt. Många skulle nog kalla honom… kompulsiv. Han föredrar
traditionell. Oftast samma rutt, samma steg, aldrig kliva på locken som döljer
underjordens välbekanta sugande tunnlar, undvika gatstenarnas skarvar där myllan
lockar. Han har dessutom utvecklat ett system som gör att han kan komma över på
andra sidan gatan utan att faktiskt gå över den. Han använder bara tunnlar och
broar. Det är inte lätt och kräver ofta många, extremt långa och omständliga
omvägar. Men vad har han, annat än tid?
Dum- ti- dum, kylan vrider om näsan på honom,
tam- ti- tam, de grå hårtestarna stretar där huvudsvålens värme slåss mot
snöfallets efterbörd, do- re - mi, som han måste se ut där han liksom förvriden
hoppar över markbrunnar och undviker skarvar, nynnande gammal idiot, dum- ti-
dum, de skulle bara veta.
Irja Liljeholm
Geen opmerkingen:
Een reactie posten