Den namnlöse
De nyfallna flingorna har lagt sig omlott, de
täcker alla ytor, svalkar. Den namnlöse halkar på varje steg där han med
räckets hjälp drar sig upp mot brokrönet. Sedan kanar han nedåt, han släpper
räcket och flaxar för jämnvikten. Det är nästan roligt, han glömmer på håret
att vara ur led. Men det är ju så, att han möter många lämlar i halkan, och
ingen av dem räcker ut en hand. De ser ner, eller bort, somliga rynkar på
näsan. Han luktar inte, faktiskt inte. Fast han ser ut som om han gör det.
Rocken är grå och fläckad med tydliga revor vid sprund, krage och muddrar, i
revorna putar renskinnet rocken är fodrad med ut i bulliga tussar. Halsduken
var lysande röd en gång, stövlarna är näbbiga och oborstade i obestämbar färg.
Han bär inga handskar fast det ser ut så, de starka nävarna är som klädda i
grovt, osmort läder. En tunnel kvar så är han i parken. Han glider ner mot
botten av den ekande betonghylsan. Där hejdar han sig. Han ser henne, hopkrupen
och värnlös, uppburrad av kyla. Hon darrar med kroppen tryckt mot den
grafittisprejade sargade väggen, hon vågar inte se upp fast hon vet att han är
där. Han böjer sig ner, håller avstånd, lockar på henne. Han väntar, utan ljud,
i tankar, han tänker ut en tröst åt henne om varma smekningar och trygg hamn,
och han ser att hon möter honom där, i tanken, att hon ändå tvekar. Tillslut,
ännu med nedslagen blick, kryper hon fram mot hans hand. Låter sig omhuldas. Hon
har inget halsband. Vad han kan känna har hon ingen märkning innanför huden.
Tillhör ingen, som han. I denna kyla, lilla katta. Han lyfter upp henne, hon
gör inget motstånd. Den lilla katten kurar innanför hans rock, hon ligger
alldeles stilla, bor in sig. Han önskar att han hade lite mjölk att ge till
henne.
I parken hälsar han på de gamla ekarna och
presenterar katten för dem, visar henne dessa kloka kraftfulla varande
varelser. Träden vars barkar är karvade av flera generationer kärlekspar, vars
rötter följsamt bucklar fram barns stojande klätterfärder. Med kronor som
vilsamt gungande lugnar, beskyddar, accepterar. Han mår bra hos ekarna i
parken, det är för att de finns här som han ofta går hit.
Han sätter sig på en bänk och ser upp mot
höjden där det stora vita otinget poserar. Han sitter där och ser när människor
i små grupper närmar sig, ser dem skrattande ta tag i varandra och hjälpas åt i
uppföret. Mannen som vårdar kyrkogården så ovetande ömt springer efter,
försöker hinna före de grupperade med en sandhink. Det är många som kommer,
alla i svarta benkläder. Alla verkar känna varandra. De går in i kyrkan och
porten lämnas på glänt. Den namnlöse sitter där och träffas av skalor som
rullar ut ur kyrkan och ned för slänten. Besökarna hittar undan för undan sina
stämmor, de har en symmetri i klangen till och med när de värmer stämbanden med
do- re- mi.
Han blir nyfiken, faktiskt. Det får han
erkänna. Deras korus är värd att lyssna på.
Kattan håller med och träden susar, de också.
Irja Liljeholm
Geen opmerkingen:
Een reactie posten