Den namnlöse
Den namnlöse smiter och närmast snabbskrider
nedför kyrktrappan. Trappstenarnas eroderade skålgropar har under kvällen
välkomnat snöflingor ner i sina salta hålor, nu slipas de lena när flingorna
mätta på stenens sälta expanderar in i isens magistrala repetoir. Katten
trycker sig darrande mot honom. Kanske den lilla väna mjuka varelsen tyckte om
musiken? Hon har lika känsliga öron som han har, det har han begripit. Han hör
allt, till förbannelse. Uppfattar allt. Ingenting förblir i det fördolda- utom
ironiskt nog han själv. Han får inte ta plats. Får inte vara med. Han hejdar
sig, honom tillkommer inte bitter självförnekelse, den som så förädligt visar
sig i skuldbeläggning av utomstående. Han kommer ner på kyrkobacken,
granitblocken med sina trolska väsen omger honom. De dödas bokstäver inkilade i
evigheten, utmejslad åminnelse, vad är i ett namn? Om han anstränger sig kan
han kanske minnas. Om det är något han har svårt för, så är det tidlösheten.
Den är så förbannat oändlig. Det susar i öronen av alla noter han hörde, de
noter han såg läggas på plats tack vare henne, den raka kvinnan med lyfta
armar. Kissekatten har lagt sig tillrätta igen, burrat upp pälsen, värmer hans
hals. Hon spinner. Hon heter Chen, den lilla, den lilla sköna. Musikupplevelsen
följer honom och katten på deras väg ned mot parken. Hans steg är inte tvinnade
eller tvångsmässigt styrda som de brukar vara. Han halkar inte som han alltid
oroar sig för. Hans krumma rygg och stela ben, skärande leder och värkande
huvud, alla dessa skilda delar rör sig för en gångs skull samstämt. Kanske det
är musiken. Kanske katten. Kanske båda. Utanförskapet till trots, han gick in i
kyrkan, han förvägrades inte att lyssna, det var han som gick därifrån, ingen
skickade iväg honom. Musiken väckte hans längtan till liv, den tog sig rakt
igenom hans motståndsvallar, igenom allt det tölpliga som för länge sedan
bestämts åt honom, det är en längtan som värker. En längtan som katten burrar
upp sig i och spinnande strävar lindra.
Skorna känns lite för stora. Konstigt, de som
var så trånga i morse.
Det är som om han är dumdristig nog att ha
börjat tvivla på sin lott.
Irja Liljeholm
Geen opmerkingen:
Een reactie posten