Det var en gång... I eftermiddags...
Det var en gång en liten pojke. Han var där i
dag, på isen i parken.
Han skrinnade i svarta skridskor, med
guldstrimmor på sidorna. Han bar en hjälm, en bullig och dyr en, med blixtrar i
rött och gult. Hans puck var svart, både platt och rund, den gled och flöt och
slog in i mål. Gång på gång. Hans hockeyklubba var av trä, med målade röda och
svarta vågräta streck, ett vapen. Den här pojken flög över isen, utan vare sig
piruetter eller taggar men med dans i fintarna, i snitsen. Isen sprutade sprattlande
kaskader när han vände stålbladen, det blanka vita ärrades kors och tvärs av
hans snabba flöde. Elegans, kraft, energi. Glädje. Rörelse. Måååååååååååål.
Outtömlig, outtröttlig.
Som han.
Sedan kom hans längtan.
Den han vill krypa in hos, fast han ändå vill
vara egen. Både och.
Pappan kom och ropade och log, och var det
vackraste för pojken, som han var för honom.
Pappan hjälpte pojken av med skridskorna,
packade in dem, extrastumporna, termosen, pucken, skridskoskydden,
hjälmen, pratade om revbensspjällen som väntade, pojkens favorit, om
julkalendern på TV och mjölkchokladen och om boken de skulle läsa. Pojkkinder
röda, näsduken pappan hittade och snöt honom med, var är papperskorgen nu då.
Oj, vi glömde nästan, var har du vantarna?
Snön faller. Snön pudrar den sena
eftermiddagen.
Hockeyklubban ligger kvar på isen. Tittar man
efter noga kan man se ett rött streck.
Irja Liljeholm
Geen opmerkingen:
Een reactie posten