Tina åt alltid lasagne på onsdagar, det var en slags tradition som härstammade från när hon bodde hemma. Lasagne på onsdagar och ärtsoppa på torsdagar så hade det varit när hon bodde hos mamma och pappa. Hon varierade mellan köttfärs lasagne med bechamelsås och den lyxigare varianten med lax.
Som i förbifarten strök hon över den nystrukna prydnadsduken. Gammaldags broderade domherrar på granris, ett arvegods ifrån hennes morföräldrar. Det behagliga doften av vanilj spred sig samtidigt som ljuslyktans flamma dansade. Lägenheten var för liten för en riktig julgran. Hon visste inte riktigt om hon var besviken eller lättad. Fast en liten gran i miniatyr hade hon unnat sig, den passade alldeles lagom i keramikkrukan på det vita lackbordet. Adventsstjärnan lyste, kastade mysiga, gemytliga blickar ifrån 5e våningen. Glasrutan som vette emot den lilla balkongen var enorm. Hon älskade och avskydde den med samma intensitet. Älskade ljuset, reflektionerna, rymden, avskydde
att putsa fönstret, att stå på tå på den gamla rangliga stegen och försöka att återskapa den glasklara, obefläckade rutan.
Garntomten dinglade fram och tillbaka. Tina kupade händerna om ett stort glas the. Hon satte sig inte i fåtöljen men tassade ut på balkongen. De gråa raggsockorna hade hon fått av mamma i födelsedagspresent. Hon var alltid frusen om fötterna, det verkade gå i generationer.
Ännu hade ingen snö fallit, det alldeles för gröna plastgräset frasade under hennes fötter. Hon blickade ut i fjärran.
Geen opmerkingen:
Een reactie posten