Britta
Britta hade lämnat lägerelden och dragit sig tillbaka till sitt tält. Vandringsguiden berättade för gruppen om Mauna Kea och hur öns indianer hade pilgrimsfärdats till berget i tusentals år. Britta kände redan till allt man kunde läsa sig till. Nu ville hon bara känna.
Hon kunde inte få nog av att ligga på marken såhär nära hennes berg. Det var som att äta jordisk magi med sked, näring rakt in i varje liten cell. Dessutom tyckte hon inte om guidens röst. Han var här fast inte riktigt. Otroligt att till och med den här ön kunde bli vardagsmat för de som bodde och arbetade här.
Hon kramade rosenkvartshjärtat hon bar om halsen. Det var läskigt att hon kände sig så fri och distanserad, till och med från barnen och barnbarnen där hemma. Tänk om det här var förberedelse inför...den stora hemresan. Döden.
Kanske var det bara omställning från alla år av vårdande. Barn, barnbarn. Sedan Lennart.
Dagarna hade sugits upp som sand absorberar vatten av små barn som skulle sova, äta, kläs på, till dagis, skola, göra läxor, vårdas genom röda hund, vattkoppor, påssjuka...sedan tonårsdepressioner och brustna hjärtan.
Så mycket kärlek. Så mycket glädje.
Så plötsligt en dag fanns det öar av tid. Fläckar av Britta som flöt omkring, osammanhängande. Tills nu.
Någonting här drog ihop alla fläckarna till en enhet som kändes fin och älskvärd.
Så överraskande att plötsligt sluta fred med sig själv.
Geen opmerkingen:
Een reactie posten