Systern med de smaragd gröna ögonen kände sig lugn. Smutsen under hennes naglar skvallrade om att hon tillbringat största delen av dagen i trädgården. Att påta och gräva i jorden med händerna var en av de sysslor som hjälpte henne att varva ner. Den sensuella känslan som väcktes med beröringen gjorde att hon ville ha mer. När hon väl börjat var det som om hon var omättlig som att hela hennes kropp mild men utan möjlighet att vända tvingade henne att slappna av.
Nu hade de samlats igen, de fyra systrarna. Deras färger svart, röd, grön och lila smälte samman och andades frågan:
Vart stammar rädslan ifrån. Vad är dess ursprung?
Korpen skruvade på sig. I hans ögon såg de en ensam man. Rädslan härskade i hans inre, Rädslan var utsvulten och grävde djupa irrgångar. Den ensamme mannen lät det ske.
Varför lät han det ske?
Tanken var trög som om energin han hade frusit till is.
Oron var rädslan följeslagare. Oron fanns överallt, gäckade, lekte kurra gömma.
Rädslan hade såtts i urminnes tider. Rädslan hade börjat som ett litet frö. Fröet hade spridit sina trådar, brett ut sina rötter på både gott och ont.
Geen opmerkingen:
Een reactie posten