Jag vandrar vidare med ett ekollon i min hand, ett löfte om hopp och
vetskapen att jag har ett val. Den förlamande tröttheten beror på dödsrötterna
som stryper livskraften.
Hela natten och en halv dag vandrar jag, klättrar, hukar mig under tunga
grenar och halkar på släta stenar vid flodens strand.
Jag kan inte fortsätta så här. Jag måste lämna en enorm tegelsten bakom
mig, en sten jag så länge har burit om min hals. Livsavgörande möten kommer att
ske nästa vecka, men bara om jag är beredd att förändras. Beredd att välja de
friska rötterna i stället för de bittra. Att välja livet som det är just nu och
släppa taget om barnet som försvann.
Älskade barn.
Lilla stjärna.
Isbjörnar visar sig för mina ögon. Det finns inga isbjörnar på min ö. Jag
har bara hört berättelser om dem, de vita, de heliga.
Nu bärs jag av en kärlek så varm och villkorslös att jag inte längre vet
vad som är dröm och vad som är verklighet. Flera vita, enorma väsen lufsar
bredvid mig och när jag faller till slut av utmattning faller jag in i en mjuk, ljus päls och fångas upp av enorma
tassar.
Brytningspunkt.
Sluttänkt. Slutpratat.
Bara mauka.
Konst: Lucy Campbell
Geen opmerkingen:
Een reactie posten