Camilla: Invigningen 5

Så trött. För trött för att tänka.

Jag har gått hela dagen, lämnat den öppna slätten bakom mig och följt floden in mot landet. Sedan ätit två  fiskar som jag lyckades fånga. Nu sitter jag lutad mot en ek i kvällssvalkan och lilla Ailani dansar framför mina ögon. Nepis lillflicka.

Varför måste små barn bli sjuka? Varför måste vissa föräldrar vara med om sådant?

Ailani, starkare än alla runt omkring henne. Hon hade någonting som växte i hennes huvud. Någonting som fick henne att tappa balansen och ramla titt som tätt. Hon var den som tröstade alla, även sina föräldrar. Fyra år gammal.

Jag saknar min familj. Ljuden, dofterna kring lägerelden. Vilan i att vara tillsammans.

Mauka. Mitt folk har ett eget ord för den vandring vi alla måste göra. Betyder egentligen ’att gå mot bergen, mot inlandet’.  När det handlar om en invigning betyder det ’vägen inåt’.

Den gamla eken knackar på. Jag är trött på att streta emot. Jag bestämmer mig för att bjuda in de frågor som bränner under utmattningen.

Att inte kunna få barn.

Hur lever man med det?

Att älska och leva fullt utan att kunna vara med om det man önskar mest? Hur gör man det…utan att dö litegrann? Hur tror man på en värld som lever och andas och kommunicerar med oss…en kraft som andas i allt som finns…som sedan fastslår att min väg inte kan vara den väg jag ville vandra mest av allt..?

Jag vänder mig om och kräks upp fisken.

Här bor det svarta i mig. Den del som inte vill fortsätta. Som inte kan förstå varför. Svarta rötter som stryper en del av hjärtat. Men jag älskar dem, rötterna. Annars skulle det vara som om det inte betydde någonting, det sår som har dödat en del av mig för alltid.

De försvarar barnet som försvann, de svarta dödsrötterna.

Eken kliver in i min monolog. Han vill byta ut de svarta rötterna mot andra rötter. Han målar med bilder. Mitt barn som jag längtade så efter hålls för alltid tryggt vid mitt eget livsträds rötter. Förblir min näring för alltid. Friska rötter drar näring och ser till att livskraften strömmar.

Han visar mig kärlek som finns i mitt liv. Barn som finns i mitt liv. Han visar men jag vet att jag inte är redo att ta avsked  av dödsrötterna. Inte redo att släppa den svarta sorgen.

Han släpper ett ekollon i min hand. Förstår att jag behöver tid, påminner om att det inte får dröja för länge. Mitt hjärta är i fara.

Ekollonet är en portal, början till lika många skogar som stjärnor på stjärnhimlen.

Kanske kan jag en dag glädja mig åt det villkorslöst.

Kanske.