Jag ser absolut ingenting. Egentligen känner jag mig trygg där jag famlar mig fram mellan sträva trädstammar och svala, fjädrande grankvistar, men någonting oroligt rör sig i bröstkorgen. Jag vet att jag inte kan ge vika nu. Om jag låter rädslorna spela mig ett spratt nu, ensam i mörkret och långt från nära och kära, kommer den heliga resan att vara över innan den ens har börjat.
Som avlägsna ekon kan jag urskilja dem, rädslorna. Jag nyper mig själv i benet, väser ”NEJ” och kramar morfars björntand hårdare än någonsin. Jag rabblar sångerna för den stora Modern och rör mig stadigt framåt. Utan så mycket som ett uns av Ugglans knivskarpa syn men åtminstone med ett hjärta dumt och tappert nog att överhuvudtaget försöka sig på detta. Jag känner Amis leende på avstånd och vill slå honom och alla andra som sitter varma och trygga i varandras sällskap vid lägerelden.
Någonstans på vägen, fortfarande natt för jag ser inget gryningsljus sippra in ännu, tar krafterna slut. En sten och en bädd av mossa blir nattens sovplats.
Invigningen har börjat och det finns ingen återvändo. Istället för drömmar som sveper in som morgondimma, öppnar sig en avgrund. Den ena mardrömmen följer den andra. Jag svettas trots nattkylan. Simmar med urväsen under vatten, men någonting hotar. Mina tänder slås ut och min skönhet, ungdom, försvinner i ett enda slag. Mamma mördas framför mina ögon av en fientlig stam från andra sidan urskogen. Skalperas. Om och om igen. Jag skriker men får inte fram ett enda ljud. Jag kokar tills febern tar över och slukar alla drömmar som ett svart hål.
När jag vaknar silar solen gryningsljus genom lövverken. Marken har inte värmts upp än men jag står i brand. Hals och huvud värker, febern stramar i huden och nattens sorg värker som gift i magen.
Jag hinner nätt och jämnt undra vem som blir min ledsagare idag, när jag får syn på henne där hon sover under en omkullfallen trädstam. Jag skymtar hennes borstiga svans och en gräddvit spets. Tacksam för att veta vem jag har att göra med idag, hälsar jag henne tyst. Räven.
Läkande. Magi. Morfar hade alltid mycket att berätta om räven som oförtjänt har ett dåligt rykte bland människorna. Hon är inte beräknande och listig, hon är kreativ, brännande intelligent och har en enorm helande kraft.
Hon sover så fridfullt där hon ligger att det hjälper mig att slappna av fast febern värker i leder och ögon.
”Varför är räven helig för våra förfäder?” Amis röst kommer rullande inom mig. Jag har inget svar på hans fråga. Reser mig för att fortsätta vandringen. Gnuggar dagg i ansiktet och när jag tittar upp är hon borta. Uppslukad av marken. Utan ett ljud har hon förflyttat sig bort från den fara min närvaro innebär för henne.
”De ändrar form, som vatten. Det är en slags magi. De ändrar form när omständigheterna kräver det och du kan lära dig att göra det också.
De är inte störst, inte starkast, har inte de mest dödliga käftarna av skogens väsen. De trollar med sin egen form, med sina mönster, och förvillar sina fiender genom en kreativ energi lika flammande som färgen de bär i sin päls.”
Vatten. Förändring. Anpassningsförmåga.
Ber om hennes läkande kraft och lägger mig igen.
Måste vila.
Geen opmerkingen:
Een reactie posten