En
vibration nådde hennes öron, svävandes i en högre frekvens än kosmos vanligtvis
djupare toner.
Varga
spetsade öronen. Vred det ena mot ljudet emedan det andra tog in atmosfären
runtom henne.
Tonen
var förväntad, fast ändå inte.
Flockens
hjärta hade hoppats på den, trott på den, levt för den – men allt eftersom
tidsanden flyttat sig vidare framåt hade
klyftan blivit större samtidigt som förbindelsen blivit djupare.
Underligt
egentligen hur genom fysiskt djup och avstånd själaband blev starkare…
Med
den tanken på väg ut att blandas med resten av det skapade, flygandes över
raviner och dimensioner som tankar gör, skrapade Varga i det tunna vita täcke
som skyddade isen med sin högra framtass. Hon vände gapet sitt mot
stjärnhimlen. Ett ylande i harmoni med visslandet från fjärran växte fram i
strupen, blandades med vind och vintergata. Spreds.
Alla
slöt upp.
Tiotusen
väldiga grå vargar, glänsande gula ögon i en ofantlig skala påbörjade sitt
anländande.Fflock för flock, familj för familj, inledde de sin vandring.
Långa
stycken skulle de vandra, men vandra skulle de.
De
hade blivit kallade.
Varga
andades djupt. Det var alltså dags…
Hennes
egen flock av femton vargar, det vita älga paret och pilgrimsfalken skulle samlas i samråd
strax.
De
skulle kora en som går först, två som följer , tolv som vandrar och tre som
vet.
Isdrottningens
Tidsålder stod vid tröskeln.
Det
var ingen vanlig advents – nedräkning för människosläktet längre.
Alla
hade blivit kallade.
Cecilia Götherström, 3 december 2015
Geen opmerkingen:
Een reactie posten