Hon
vaknade av vindens vinande.
Det
var två slag efter midnatt.
Vintergatan
visade vägen från universumet där ute till denna boning.
Orion
klev över himlavalvet med sina två vägvisare, Andromeda härskade över natten
medans Perseus rörde sig i takt med helallets puls.
Den
skira silvertunna manteln hängde över stolen bredvid liggplatsen. Under stolen
låg den väldiga, tunga kronan klädd i de sirligaste iskristallerna världen
någonsin skådat.
Hon
gäspade stort. Sträckte på armarna, vred på handlederna, vippade på tårna.
En
uggla hoade långt bort i fjärran, långt där nere. Skriet av en Pilgrimsfalk –
även han fångad i nattens jakt-virvel – försökte dränka tonerna av vindens
trummor och tjut runt berget.
Hon
skred ut.
Ut
mot mynningen, men först till stallet där hästarna stod.
Doften
av toviga manar blandad med känslan av fötterna i halmtäcket var något av det
bästa hon visste. Det slog med stora slag doften av kaffe och känslan av
fötterna i gummistövlarna i det andra livet.
Det
andra livet som kanske inte fanns mer…
I
vilket fall inte på samma sätt som tidigare, som före denna natten.
Hon
svepte manteln tätare om sin kropp, öppnade stall-skåpet för att lyfta ut sin
brynja, sin båge och sitt svärd.
En
sång blandades med tonerna av den allt snabbare stigande stormen.
En
sång av kärlek, av längtan, av vördnad, av förtvivlan, av sår som blödde öppet,
av en styrka endbart tillkännagiven i legender.
Dess
klanger varvades in med bergets väsen, med vindens suckande, med hästarnas
hovskrapande i istäcket under halmen.
Hon
fäste bältet över höfterna, lät manteln hakas in, byte is-kronan mot hjälmen
smidd av troll och älvor djupt in i den porlande urskogen.
Hon
klev ut på höjden.
Inte
ett moln in det sammetssvarta.
Var
kom vinden ifrån?
Hon
visslade.
Cecilia Götherström, 2 december 2015
Photo credit; Marianne Persson, Rödön
Geen opmerkingen:
Een reactie posten