Camilla: Invigningen 21

Kaimi

Jag vandrar sista biten upp mot vår heliga plats. Här har vi utfört våra ritualer i generationer. Här ärar vi det stora hela, våra förfäder, det gudomliga vi tror på.

Luften tätnar när jag klättrar uppåt. Gammelfolket väntar. Luften darrar av elektricitet.  Mitt sår på armen pulserar och jag skickar ett ödmjukt tack till falkens ande som på ett ofattbart vis såg till att jag tog mig över floden.

Jag hör trummande och sjungande och vet inte om det är inom mig eller på riktigt. Når den undangömda böneplatsen. Det är mitt på dagen, solen står högt. Tyst och stilla nu, bara surrande i öronen och en känsla att jag är omringad av många fast ögat inte ser någon.

Jag faller på knä och tömmer huvudet på tankar.

”Mauna Kea. Tack för att du är vår Fader.

Vi hedrar dig och ber att vara värdiga dina och Moder Jords gåvor.

Tack för att du bevarar vårt hjärta i ditt.”

Den gemensamma bönen som jag har bett så många gånger med Faderberget på avstånd, som en påminnelse om den enorma urkraft som finns omkring oss, inom oss.

Nu min egen Mauka-sång.

”Mauna Kea.

Tack för att jag har fått se spindelväven av tankar och jämförelser som fängslar och sårar. Tack för alla vägledare under resan. Den kärlek jag känner för Falken, som kom två gånger, har inget slut. Jag kan inte tacka nog men ber om visdom att göra detsamma för någon eller något en dag.

Jag ber för oss alla. Vårt folk. Jag hoppas att vi kan bli ett folk en dag. Moder Jords söner och döttrar.  Hoppas att vi kan lära oss vad sann mångfald är.

Min sång är för dig, Mauna Kea. Tack.”

Ur berget stiger ett ringande ljud som gör mig yr. Som en klocka, ett hjärtslag.

När jag reser mig ser jag någonting glimra vid marken rakt framför mig. Jag plockar upp den svala skatten. Jag har aldrig sett någonting liknande i hela mitt liv. Små, små länkar av silverporlande vatten som fryst liksom is. Tungt dinglande i den långa vattenkedjan en sten så obeskrivligt len och vacker, samma rodnande färg som vilda ängsrosor.

Än fast jag vet att jag tillhör en stor väv av människor och väsen som rör sig genom tid och rum, är jag förstummad. Kan inte förstå hur jag kan förtjäna någonting så utomjordiskt vackert som avslutning på min Mauka.

Fader Mauna Kea bara ler. Och falken som övervakat allt lämnar kvinnan vid berget och flyger vidare mot nästa gryning.