Sten. Jag vet att dagens mästerenergi är sten sekunden innan jag vaknar. Jag kan känna smaken av järnpartiklarna i graniten på tungan innan jag slår upp ögonen.
Utsvulten, törstig. Febern har gått ner. Gryningsljuset hjälper mig att hitta vägen till närmaste bäck och när jag druckit mig otörstig slukar jag så många blåbär jag kan. Jag hittar rötter och skogsspenat. Sedan, äntligen, vandring. Solen går upp, skogen vaknar.
Feber- och mardrömsdimman har skingrats, allt känns lättare idag. Urberget, stenarna, är mina änglar idag.
Jag plockar upp en gråsten som slipats silkeslen av bäcken, håller den hårt i höger hand. Urberget tar över de sista resterna av en tung invigningsnatt. Sedan lyssnar jag. Oändligt långsamt stiger sången ur stenen i min hand. Jag fortsätter gå, lämnar skogen och går över den öppna slätten. Urberget sjunger rakt in i kroppen, lämnar hemligheter sedan länge glömda.
Jag snubblar över en död, halvt uppäten igelkott. Känns som en bild från nattens trasighet. Jag gräver en grop och begraver den. Jord över, sedan prästkragar. Ingen förtjänar att lämna jordelivet så trasigt och oälskat.
Varför vet så få människor att stenarna talar?
Gråstenen i min hand viskar: "Nu. Just här. Det här är det ögonblick du väntat på. Vi hör ihop. Du är älskad, gränslöst."
Jag vandrar vidare och solen reser sig högt på himlen den tredje dagen.
Geen opmerkingen:
Een reactie posten