Inuti
berget bor vetandet.
De har
glömt, de kämpande små människosjälarna, att vi finns här. Vänner. Familj.
Vi
håller vetandet levande och helt. Allt det ni har glömt håller vi i våra
hjärtan tills ni går sönder tillräckligt mycket för att söka upp oss.
Då kan
vi minnas tillsammans.
Britta
Britta var förbannad. Skorna skavde, lockarna
som klibbade mot huvudet under solhatten kliade och vägen bar bara uppför
uppför hela tiden nu.
Ungdomarna skuttade på med outtömlig energi
men nu blev det synlig och framförallt kännbart att hon var äldre. För gammal
för sådana här påhitt. Hon gjorde sitt allra bästa men drog ner tempot för
gruppen och fick känslan av att det irriterade de andra vandrarna. Det retade henne själv också.
Hon avskydde att ge sig ut på okända marker.
Nya situationer, nya människor. Ändå gjorde hon det så ofta och just nu kunde
hon inte för sitt liv förstå varför. Jäkla skit.
Varför hade hon rest hit? Hade det inte varit
bättre att stanna i hennes trygga familjecirkel och bevara drömmen om berget
som en vacker tavla? Som något för ’nån gång’ eller ett annat liv? Just nu
kändes drömmen solkig och hon var besviken på sig själv.
Tänk om hon inte alls var speciell?
Geen opmerkingen:
Een reactie posten