Tone
Tone vaknar med sin hjärtevärmare hos sig, den
lilla underbaraste. Vaknar och vill bara ligga kvar och gona sig, känna
eftersömnens linda i kroppen, men vet att hon redan tänjde på gränsen när hon
ställde klockan till tio minuter senare än vad morgonsysslorna föreskriver. Hon
smeker sin dotters ben, fjädermjukt för att inte väcka henne, inte än. Allt
blir lättare om en stund, efter duschen, efter kaffet. Bara nyvakenchocken
släppt och hon har baddat ögonpåsarna platta och gnidit bort nattsvullnaden.
Hon vill helst rusa arbetsdagen, en hel dag som skiljer henne från kvällen hon
har förberett i veckor. Hon vill stressa dagtimmarna korta, även fast hon
faktiskt kan trivas med hur jobbet ger henne ett avbrott från det verkliga
varandet, det är som att se på interaktiv TV, som att vara delaktig i ett
sammelsurium av fladdrande åskådningar, en utanpåvärld.
Kläderna som ska omvandla henne till den hon
vill vara hänger över stolen i sovrummet, och hon undrar över det där. Det
mångfacetterade. Hur hon kan älska så djupt och samtidigt känna ett sådant
begär till en annan form av kärlek, när det ju ändå är hennes flicka som är
livets absoluta mittpunkt?
Hon känner sig skyldig. Hon vet allt om att
inte få ta plats, just genom att veta sin plats. Det är något hon drillats i.
Men hon har hittat en oemotståndlig rymd där hon fylls av gnistor och frammanar
fyrverkerier. Och tänker, att det är något hon vill visa Saga. Det är något hon
hoppas på, ja rentav ber för, att Saga ska få uppleva inte bara nu genom sitt
vidöppna barnasinne, men även senare när hon blivit äldre och definierad. Ta
sin självvalda plats vart andan och lusten än för henne. Tone räcker ut tungan
mot spegelbilden, knäppgöken därinne.
Skuld och livsglädje. Varandras motsatser,
inte vad man kunde tro. Är då det obefläckade sorgens motsats?
Kläderna hägrar, hela dagen. Hon vet att det
pirrar så snart hon har fått dem på sig. Lyfter hon armarna inuti den
klänningen får hon sin kör att följa utan motstånd. De blir allt bättre, hon
har bankat bort slarvet ur dem. Har fått dem dit hon vill ha dem. De sträcker
på sig och skärper sig och öppnar upp, för de känner det på sig, att de börjar
närma sig riket hon lovat dem.
Nästan, så nära. Och i kväll ska det ske.
Ikväll.
Irja Liljeholm
Geen opmerkingen:
Een reactie posten