Kaimi
Ljus och mörker smälter ihop, mina drömmar liknar allt mer resor i världen mellan världar.
Jag svävar neråt, sugs in i en spiralström som drar mig inåt, neråt och ser från långt avstånd mig själv. I mitt eget hjärta ser jag kosmos, Moder Jord ligger så tryggt inbäddad i mitt eget hjärterum. Jag kan nå allt jag behöver bara genom att gå inåt.
Jag svävar in i mitt eget hjärta, genom atmosfären, närmare och närmare jorden i alla sina bärnstensnyanser inramade av skogsgröna och klarblå fält. Utan att behöva veta hur svävar jag rakt till ön som är mitt hem, ser mina förfäder som nu bor inuti Mauna Kea, svävar över slätterna och skogarna, når platsen där min egen kropp ligger, sovande. Jag reser tillbaka in i min egen kropp.
Plötsligt ser jag inget mer. Bara mörker. På avstånd hör jag änglalik sång. Drömmer jag fortfarande? Fladdrande lågor, en ängel närmar sig. Hon bär ljus i sitt långa hår och åtföljs av en sjungande kör. Jag har aldrig sett något liknande i hela mitt liv. Så vist ser hon mig i ögonen, hon som har levt och dött så många gånger.
Hon talar om för mig att det finns hopp.
Geen opmerkingen:
Een reactie posten