Ingen av de andra besökarna uppmärksammade hans släpande steg. Den spetsiga punkten var räfflad, silverfärgad stål. Det var ingen riktig smärta men mer en kliande krypande känsla.
Det var ingen här som tittade rakt igenom honom. Fast det fanns de som iakttog i smyg, han var bekant med blickarna som brände på hans rygg.
"Vart ska du gå?"
"Inte långt. Bara ut på gatan en stund."
"Du går ingenstans! Sätt dig igen!"
"Kom ihåg att i mig har du en trofast vän. Han behandlar dig ju värre en han behandlar sin hund."
Han sjönk djupare i soffan. Vädret hade satt sig i hans gamla fotled. Han hade återupplevt den behagliga känslan av att känna det frasiga pappret mellan sina fingertoppar.
Fingertoppar som luktade gammal intorkad tobak. Han hade försökt att torka av imman på glasögonen fast det hade bara resulterat i ännu mer imma och streck.
"Jag känner dig sedan gammalt, det är sant, svarade flickan. Godnatt, Fagin."
"Hon gled undan i mörkret och Fagin började sakta vandra hemåt."
Det var ett exemplar med extra stora bokstäver. Det var mildare så för ögonen.
Dropp, dropp. Samma ekande ljud i huvudet som nyss. Dropp, dropp. Tårarna var knappt synliga men kändes desto mer.
"Sentimentala gamla skrälle."
Regndropparna som tidigare hade letat sig in i hans jackärm ekade fortfarande i hans huvud.
Magen hade slutat att kurra nu när han hade kunnat värma sig med en kopp the.
Att människor tittade efter honom med ogillande blickar var han van vid. Vissa var bättre på att dölja sin avsky än andra, andra fann inte ens mödan värd.
Det var något hemtrevlig över henne, en speciell hjärtlighet och värme. Hon jobbade alltid på tisdags -eftermiddagar. I soffan mittemot honom satt en pojke och en flicka. De verkade känna varandra. Mellan dem låg en stapel serietidningar, överst låg Asterix och Obelix.
Hans blick mötte hennes. Han nickade svagt igenkännande. Hon log brett.
Ensamheten rann av honom.
Geen opmerkingen:
Een reactie posten