De
stod och betraktade den nedgående solen ovan isen.
Bore
stod med staven i hand som om den var en käpp, lutad lite lätt på ena foten
eftersom den andra var aningen ledbruten efter allt rundklivande mellan
stenarna vid ismynnigen i väntan på Isdrottningens och renarnas återkomst.
Det
kändes konstigt att kalla henne Kasha när han såg närma sig, ridandes på Arthur
den Vite med ren-klanerna omkring henne, där över den frusna sjön. Kronan av
kristaller vilandes på den ena sadelväskan, hennes rustning glänsandes i alla
snökristallers toner, manteln över axlarna gnistrandes som om själva
Vintergatan vävts in, det sirliga svärdet och hjälmen som kronan på verket.
Isdrottningen.
Men
hon var Kasha.
De
blå ögonen log fortfarande och händerna flög runt som om de hade ett eget liv
när hon berättade om resan hitintills. Om vattenfall, vågbrytare, dalar,
skogar, knallar och fjällar – alla frusna. Om småfolk och storfolk de sett och
mött på vägen. Om ljus tända i små hus på avstånd.
De
hade färdats när det var mörkt mestadels för att inte skrämma upp
människosläktet med all rörelse och glam.
Kalhygget
bak Bores hus, på ryggsidan av det första draperiet av tusenåriga tallar, hade
fyllts av ren-klanarna. Där fanns tillräckligt med frodande föda under
snö-täcket som Bore lite i smyg - i skymundan från Bertil, Bosse, Gerda och
Anders – hade låtit smälta precis lagom. Härliga lavar, torkade lingon,
underbar mossa och lite extra “Bore-bonus” fanns i mångfald för de sjuttiotusen
renarna.
Tänk
när barnen i trakten skulle ut på sin årliga Lucia skolutflykt tidigt på Lucia
morgonen , hur överraskade de skulle bli när Lusse-bussen svängde in på
skogsvägen förbi kalhygget.
“Inte
ett spår på isen”, skrockade Bore och kliade sig förnöjt i skägget. “Formidabelt!”
“Ja”,
sa Kasha. “Helt kajko egentligen vad lite människan lägger märke till när hon
inte förväntar sig det. Ingen har sett oss, ingen har hört oss. Men det kan i
alla fall inte ha undgått folk att de kan åka skridskor överallt i alla fall!
Sjuttiotusen renar och en Isdrottning på en stor vit häst undgår uppmärksamheten,
men glädjen av att kunna spänna på sig riktiga vinter-skodon den har vaknat
till liv . Formidabelt!”
Cecilia Götherström, 10 december
2015
Geen opmerkingen:
Een reactie posten