Tobias gräver efter boardingpasset och passet i sin ryggsäck. Han hittar dem och räcker fram dem till mannen som står vid disken. Efter säkerhetskontrollen styr han stegen mot tidningskiosken. För övrigt finns det inte så mycket att se på inrikesterminalen. Vid gate nummer 11:a dimper han ner på en ledig stol. Det är relativt lugnt, tillsynes mest affärsmän och några enstaka vanliga resenärer. Klockan på tv skärmen visar 14.00, det kommer dröja ytterligare 15 minuter tills ombordstigningen kan börja.
Tobias scrollar genom låtlistan på sin ipod. Han hittar en gammal goding, Don’t cry med Gun’s en Roses, han höjer volymen och låter sig medsläpas tillbaka i tiden. Tillbaks till fritidsgården på högstadiet. Dom hade varit några stycken som jammade tillsammans. Tobias hade spelat trummor och Karl hade spelat gitarr. Karl kunde sjunga också, riktigt bra faktiskt. Tobias diggade särskilt hans tolkning av Don’t cry och Patience. Karls långa hår var ofta uppsatt i en hästsvans i ett försök att efterlikna sin hårdrocksidol Axel Rose. Tobias pappa hade aldrig förstått sig på det, han hade tagit Karl för homosexuell, full av fördommar som han var. Karls föräldrar hade skilt sig när dom gick på högstadiet, precis som Tobias. Fast deras skilsmässor hade inte haft några som helst likheter med varandra. Karls föräldrar hade brutit på ett sansat och vuxet sätt medans Tobias föräldrars brytning varit himlastormande. Karls föräldrar hade fortsatt att umgås som vänner medans Tobias föräldrar hade smutskastat varandra så fort dom fick chansen.
Tobias avbryts i sina funderingar av att rösten i högtalaren meddelar passagerarna att de bör ha pass och biljetter klara för ombordstigningen. När han reser sig upp faller hans blick på en man tillsammans med en liten pojke. Pojken står i kön till flygplanet med en liten blå ryggsäck på ryggen och en mjukiskanin i handen. “Pappa jag kan se flygplanet, titta pappa, jag kan se motorerna”. Hans ögon är stora av förväntning.
Tobias tänker på Emilia och Rickard, dom ville så gärna följa med men Tobias hade insisterat på att åka ensam. Läkarna hade gett hans pappa 5 månader att leva, det skulle finnas tillräckligt med tid för tvillingarna att se deras farfar vid ett senare tillfälle.
Han hade fått fönsterplats vid ena vingen. Snett framför honom satt pojken och pappan.
När planet lyft och uppnåt sin marschfart drog Tobias en djup suck. Han var på väg, på väg till sina bardomshemtrakter. Faster Lena skulle möta honom på flygplatsen.
Geen opmerkingen:
Een reactie posten