Kan man prata om bön med tonårsprinsessor som har kommit för en coaching i skolmiljö?
Vad är bön?
När vi har mötts ett antal gånger i cirkeln där vi andas oss inåt, tränar oss i att ta emot de bilder som hjärtat ger oss, öppnar famnen för att vagga de känslor som vill bli erkända, kommer vi till en punkt när vi alla står inför en dörr. Vi har gått igenom mycket tillsammans redan. Blivit bättre på att både ladda ur och ladda upp oss själva. Lärt oss andas rakt igenom stormen. Lärt oss smida om belastande järnklumpar till nycklar. Men nu. Står vi inför dörren där någonting större behöver ta vid.
Vissa prinsessor har en tro som är ganska lätt att formulera. En Gud som har ett namn, ritualer man känner igen, traditioner man har fått med sig av mamma och pappa. Andra känner att det finns någonting djupare, större, som de kommer i kontakt med när de tänker på sin bortgångna mormor. Lyssnar på en speciell låt. Är i naturen.
Att be om hjälp. Att öppna sig inför det ljus vi ropar på. Att lämna över hjärtats mest innerliga längtan, tacksamhet eller smärta, till en större kraft man känner igen som någonting gott. Varför skulle man inte prata om det?
Vad jag har lärt mig, är att nästan alla tonåringar jag har träffat i cirkeln, tror på någonting. Känner igen ett större sammanhang. Känner sig starkare om de har en eller flera ritualer för att ära det som för dem är vackert, gott, värdigt, heligt. Att rikta sina avsikter och välja att lita på att det finns stöd, inom och runt omkring en.
Vi pratar om hur vi närmar oss dörren vi står inför. Var och en på sitt sätt. Vi pratar om bön.
Geen opmerkingen:
Een reactie posten