Fanny gick in i någon sorts dvala efteråt. Som
om hon stod still mitt i en värld som snurrade på och inte längre angick henne,
bara vissa utvalda delar hörde henne till. Resten var bara snurr, oväsen,
sådant hon kunde välja bort. Hon undrade när någon skulle hitta honom. Hur han
skulle se ut. Om hon kommit ihåg att rengöra allt. Och hon funderade på, vad
hon skulle säga om någon kom på tanken att fråga henne om någonting... Om de
knackade dörr? Det hade hon läst om i detektivromaner. Det tog två veckor innan
polisen stod utanför dörren. Det var en vänlig man. Han hade en rutinfråga,
hade hon pratat med grannen på 5an på sista tiden, eller visste hon om han
händelsevis var bortrest kanske? Nej, nej, sa Fanny och snurrade en ostyrig
hårlock runt fingret, låtsades tänka efter. Nej, faktiskt, det är ett tag
sedan. ”Tror ni att någonting har hänt?” Det är väl en neutral och normal,
jättenormal, fråga att ställa, eller? Polismannen svarade inte, han tackade
bara för besväret och gick. Gick vidare till nästa dörr i huset. Och till
nästa. Det snurrade förbi flera dagar utanför Fannys dörr, ja åtskilliga dygn yrde runt bortanför henne. Tills en dag Nora och Nils kom inspringande med
Elias i släptåg som vanligt, flämtade, har du sett? Det stod 2 polisbilar
utanför porten, och uppe på femman, visste barnen att förtälja, där höll
polisen på att ta sig in i en lägenhet! De trodde det var den där Ulfs
lägenhet, spännande va?
Ja.
Men ännu mer spännande blev det, när hon
förstod att han inte var där. Han var inte där? Hur var det möjligt? Det var
inte möjligt. Kunde inte vara möjligt?
Irja Liljeholm
Geen opmerkingen:
Een reactie posten