Tobias avslutade sin frukost och blickade ut i trädgården. Gräset hade växt sig frodigt och högt igen, gräsmattan hade en grön skimrande glans i solljuset. Tobias hade använt komposterad kogödsel i ett försök att underhålla den illa åtgångna gräsmattan och på samma gång tänka ekologiskt. Det hade gjort susen.
“ Tobias, jag förstår att du behöver mer tid för att ta ett beslut och det accepterar jag”. Emma fingrade omedvetet på sin vigselring. Så gjorde hon alltid när hon inte visste hur hon skulle formulera sig.
“ Det är först och främst ditt beslut men vi får inte glömma bort barnen, de borde få träffa sin farfar igen innan det är försent”.
Djupt i sitt hjärta visste Tobias att Emma hade rätt. Hon var en intelligent och omtänksam kvinna, hon skötte hushållet och barnen på ett beundrandsvärt sätt samtidigt som hon drev sitt eget lilla bokförlag.
På samma gång gjorde sig ärren i själen påminda och erinrade honom om besvikelse och falskhet gång efter gång. Dessutom hade han sin stolthet.
“ Emma, jag vet inte om jag klarar av att återse honom.”
“ Även om han är döende behöver det inte betyda att han har ändrats, eller hur?”.
“ Jag har ingen lust att spela den sörjande sonen eller att låtsas.”
“ Ni behöver kanske inte prata om det som varit men se på vad som är viktigt och vad ni behöver just nu.”
Deras samtal avbröts av Emilias tjut. Tobias reste sig skyndsamt och gick ut. Han fann Emilia snyftande sittande på marken bredvid sin cykel. Rickard och Emilia hade tävlat om vem som kunde ziggzagga snabbast genom deras egenhändigt uppsatta hinderbana. Emilia hade tappat balansen och ramlat handlöst med hela sin vikt på sin högra hand.
Tobias hjälpte sin dotter att resa sig upp. Hon kramade om honom och log. Emilia var en riktig kämpe hon var varken långsint eller ömtålig, iallafall inte när det gällde fysisk smärta. Hon var ett öronbarn. När hon var yngre hade hennes förkylningar alltid resulterat i en bihörande öroninflammation. Fast det måste ha smärtat medgav hon sällan att hon hade ont.
Emma mötte dem i vardagsrummsdörren och tog med sin dotter till köket där hon lindade om handen i ett bandage.
Rickard satte sig moloken på pallen bredvid Emilia. “Förlåt syrran”. “Det gör inget, det var inte ditt fel” svarade hon.
Dom satte sig allihopa vid bordet bredvid hammocken och drack ett glas hemmagjord svartvinbärssaft. Solen gassad, det skulle bli en riktigt fin fin sommardag idag.
Geen opmerkingen:
Een reactie posten