Den sista dagen på sjukhuset var nästan till ända. Imorgon skulle Bert förflyttas till Ensviks sjukhem. Tobias satt på stolen bredvid Berts säng, hur personalen än lirkade ville Bert inte röra på sig nämvärt. Över hans rullstol klädd i mörkblått skinn med gråa gummihjul och avtagbara fotstöd i stål hängde en gul sjukhusfilt, den bar stanken av rök. En vända med rullstolen till balkongen längst bort i korridoren för att dra några lungbloss det var Berts dagliga motionsrunda. Tobias satt på stolen och försökte formulera sin fråga i huvudet. Han ville inte låta anklagande eller arg, han ville inte låta sina känslor ta överhand. Som två omaka hästar utan kusk hade Tobias och Bert närmat sig varandra, dock kvarstod tänkbarheten att en av hästarna skulle sparka bakut och sätta av i galopp.
“Vad hände mellan dig och mamma egentligen”? Frågan som slapp ur honom var vag inte alls som han planerat, trots det nappade Bert. Som om han suttit inne med information som han väntat på att få släppa ut berättade han om den första gången han såg Elisabeth.
“Hon var vacker som en sommaräng, din mor, hon hade långt rakt brunt hår och en blåklocka bakom örat. Det var midsommarfest och vi dansade schottis runt midsommarstången till långt in på småtimmarna”. “Jag visste direkt att hon var den som skulle föda mig en son”. “Vi hade lovat varandra evig kärlek.” “När hon bedrog mig trampade hon på min manlighet, behandlade hon mig som om jag var något som katten släpat in genom bakdörren”. “Jag förstår precis hur min egen far måste ha känt sig då min syndiga syster blev på smällen utan att vara gift.” “Jag älskade din mor och hon kommer alltid att vara den enda för mig men att inte hålla sitt löfte, att ljuga och såra en annan människa så grymt det är något som hon var tvungen att bota för, det fanns ingen annan väg”. “Precis som naturen sörjde för att Lena förlorade sitt ofödda utomäktenskapliga barn”.
“Stackars Lena, jag visste inte att hon förlorat ett barn och hon som så gärna ville ha barn”. “Berätta om farfar vem var han egentligen?” “Din farfar var en dåre, han var falsk, utåt sett var han proper och rättvis men hemma bakom stängda dörrar lät han oss betala för sina egna misstag och tillkortakommande”.
Tobias iaktog hur Berts humör åkte berg och dalbana från drömmande och förälskad till anklagad och kränkt. En sjuksköterska som gick förbi la märke till Berts stigande kraftansträngning. Hon ställde sig resolut bredvid Tobias och sa vänligt men bestämt åt honom att så fick det vara nog. Tobias reste motvilligt på sig och lämnade Bert ensam i sal 23 ensam med sina egna demoner på avdelning 7H.
Geen opmerkingen:
Een reactie posten