Damen klickar fast lederna i varandra på nytt
och kommer med möda upp i stående, så snart hon står upp är stegen säkra. Hon
klämmer på degarna och är belåten.
”Nu ska de jäsa. Sedan kan vi göra bullar.
Tedukar?” Fanny tar fram rena tedukar, damen luktar på dem, jo faktiskt, innan
hon stoppar om degarna med dem. ”De måste vara fräscha. Kom, sätt er. Kan vi
värma på kaffet kanske?” Fanny som just varit på väg att sjunka ner på en stol
hejdar sig halvvägs i rörelsen och går tillbaka till spisen. Hon formulerar sin
tanke:
”Jag gör som ni säger bara för att jag
faktiskt vill veta. Vem ni är och varför ni är här.”
”Ja. Vem jag är och varför. När jag har pratat
färdigt kan du kanske svara på den frågan. Jag vet själv inte. Jag vet då rakt
inte varför jag är den jag är. Det finns de som säger att det är en mening med
allt. Själv tror jag, att bara de som aldrig varit med om någonting hemskt kan
säga så. Vad är meningen med detta?”
Hon väntar tills hon får sin kopp fylld, låter Fanny gå tillbaka till
spisen med kannan och tillbaka för att nästan sätta sig igen, och ber då om
socker. Irritationen stegrar sig. Och hejdar sig inför ett höjt, krokigt
pekfinger.
”Jag ska berätta. Men strupen behöver smörjas.
Inte illa menat. Och ja, jag hörde frågan. Varför jag är här. Varför jag är jag
är du inte lika intresserad av.” Fanny ställer ner sockerskålen med en oartig
smäll på bordet, hon belönas med en nick. ”Jag ska ändå berätta lite om mig nu.
Om jag inte gör det, kan ni inte förstå varför jag är här. Och vi måste klara
av det först, innan vi bestämmer vad som måste göras sedan. Det blir nog någon
gång runt frukost.” Ansiktet, det gamla rynkiga med lena kinder och blå ögon,
det som vilar snett förmanande på den bräckliga nacken, det spricker nu upp i
förväntan. ”Det blir gott, ska ni se. Ni har bankat ner er rädsla i brödet, om
ni inte var så trötta skulle ni känna hur lätta ni blivit. Ni har saltat brödet
med era tårar. Det förflutna kommer att ge er kraft att fortsätta, det ger er
näring, hur besvärligt ni än tyckte det var. Ur smärta födelse, allt det där ni
vet. Som jag pratar… nåväl. Min kärlek. Det här handlar om min kärlek.”
Irja Liljeholm
Geen opmerkingen:
Een reactie posten