Edith och Fanny är förstummade. Klotrunda
ögon, pannor rynkade, nackhåren resta. För att inte tala om hjärtklappningen,
eller om lättnaden och ångesten i ett. Fannys tunga rör sig runt två meningar,
smakar på båda och kan inte bestämma vilka ljud som ska rulla ut: ”Vem är du
och vad gör du här”, är den ena meningen. Den andra är: ”Herregud, hur gick
det?” Den meningen är även spetsad av ett ”förlåt”. Vilket ju inte är riktigt
logiskt eftersom damen faktiskt brutit sig in. Inbrott är inte något gamla
damer brukar ägna sig åt, såvitt Fanny vet. Därför hakar orden upp sig. Och
innan Fanny lyckats lösa problemet, har damen rest sig upp helt på egen hand
och står där, ansiktet fläckat av blod. Det strömmar inte lika vilt nu, men
helt stämt är det inte. Damen ser liksom strängt på dem, först på Fanny, sedan
på Edith.
”Jaha. Det skulle smaka med en kopp kaffe.”
”Eh… Ja. Jo. Naturligtvis.” Fanny håller
automatiskt med, men frågetecknen har tagit plats i ådrorna och pulserar vilt
runt, runt. ”Den här vägen.” Ja, det säger Fanny, som om de inte stod vid
trappans fot bredvid den öppna köksdörren. Men ingenting är självklart i natt.
Edith tar damen under armbågen, hennes ”Tillåt mig…” är en knappt hörbar viskning.
Tillsammans går de in i köket. Edith hjälper damen att sitta ner, inspekterar
hennes sår, byter ut trasan. Fanny häller upp vatten i kannan och räknar
kaffemått. Det är en oerhörd ansträngning, hon tappar bort sig innan hon kommit
till tre mått. Det är alldeles tyst i köket, förutom biljuden av deras
pysslande med sårtrasor, vatten, koppar, krossade kaffebönor, alldeles tyst förutom skoskrap mot
trägolv och gaslågans fräsande. Och för att de inte vet vad de ska säga, för
att de inte får någon ordning på situationen, tvättar Edith såret mer än det
behövs och stirrar Fanny på kaffekannan som om det är hennes koncentration som
ska få vattnet att koka.
En evighet av tystnad senare är de tvungna att
språka, kaffet är klart, bordet är dukat, det är bara att ta plats mittemot en
gammal inbrottsdam som kanske gått rakt in i en fälla, eller kanske själv listigt
gillrat en…
Irja Liljeholm
Geen opmerkingen:
Een reactie posten