Fanny väntar. Utanför fönstret leker barnen.
De har satt en tröja på Sirius, hon protesterar inte, hon accepterar med glädje
att inkorporeras i deras skara. Barnen har roligt. De är inte bara i här och
nu, de är i alltid. De är i det enda sanna varandet. I det som räknas. Edith i
desperationen framför henne, hon själv i igenkänningen. Och i medlidandet. Och
det är skönt att inte vara ensam. Men ännu viktigare är de aningar som ger ett
visst utrymme. Så hon ställer frågan igen.
”Vad gjorde du?” Hon ställer den beräknande. Ulf försvann, Edith trodde att
han var död. Hade hon gjort någonting? Är Fanny inte ensam om att ha
överskridit en gräns?
Edith svarar inte på en stund, hon bryter med
ett skratt, men ett torrt, kontrollerat kraxande den här gången.
”Ja du. Jag försökte göra mig fri, flera
gånger. Det enda som hjälpte, men inte helt, det var när det kom in en ny
kvinna i hans liv. Förlåt, jag visste inte att det var du. Jag skulle ha varnat
dig om jag vetat. Skulle jag kunna få mer vatten?” Edith fuktar läpparna,
snurrar på glaset. ”Det var en natt, en månfri mörk natt. Alla sov. Mina mjuka
sulor skrapade gruset på gångstigen. Jag lyfte och satte ner fötterna noga i
strävan att minimera all friktion. Porten som inte går att öppna utan ett
klick, porten som slår igen med ett dån. Jag hade en handduk med mig.
Gångjärnen tickade när jag höll emot och lyckades få smällen att utebli med
handdukens hjälp. Det lilla som hördes var för svagt att ta sig igenom
ytterdörrar, och alldeles säkert kunde det inte eka ända upp till en lägenhet
på femman. Jag tog inte hissen, den med kedjor som svischar. Jag tassade upp
för trapporna. Lät lampan förbli släckt. Mitt hjärta bultade och huset flimrade
i mitt hjärtas rytm. Det var som en trans. Ett måste som blivit en
överenskommelse mellan mig och huset. Det visste vad jag varit med om och ville
inte längre associeras med hans gärningar. Så kändes det. För mig, som alltid trott på
det goda i varje människa. Jag hade oljat nyckeln, och den gled lätt in i
låset. Sesam öppna dig. Allt som hördes var min och husets rytmiska puls. Till
vänster i hallen fanns badrummet. Dörren stod öppen. Hans tandborste låg på
glasplattan ovanför handfatet. Allting svor sig samman för att mitt ärende
skulle lyckas. Flaskan med essensen i en kedja om halsen. Det såg ut som ett
smycke, det vackraste smycke jag någonsin burit. Jag tömde flaskans innehåll över
tandborstens hår. Blixtrade mot
den, mot alltet och evigheten: Låt detta fungera.”
Irja Liljeholm
Geen opmerkingen:
Een reactie posten