Ediths historia är lik Fannys. Bara längre.
Mycket längre. Så pass utdragen, att hon hann bli till ett ingenting,
åtminstone nästan.
”Jag hade inget försvar för det jag tog som
kärlek. Vem vet, det kanske faktiskt var kärlek, som en muterad form av den.
Där fanns passion. Och jag uppslukades. Jag gick in i en grotta som saknar
utgång.” Edith viskar. ”Jag är därinne ännu. Med hans vålnad. Åtminstone trodde
jag att det var hans vålnad. Nu vet jag inte vad jag ska tro.”
”Vad gjorde han mot dig?” Edith skakar
på huvudet:
”Jag förstår i efterhand inte hur jag kunde
låta det gå så långt. Varför jag, från att ha varit självständig, blev beroende
av hans godkännande. Varför det värsta som fanns var hans förnekelse.” Edith
ber om vatten, och hon får ett glas whiskey till. Hon rynkar på näsan men
dricker. ”I början var hans kärlek en ynnest och en glädje. Sedan blev den en
rättighet jag måste förtjäna. Och därefter blev rättigheten en skyldighet jag
måste utstå. Det var då all glädje suddades bort. Det var då jag satte stopp.
Och det var då förföljelserna inleddes.” Edith ser upp, svart mörker sticker
pilar i Fanny. ”De pågick i år. I år…. Det började med att han, veckan efter
att jag gjort slut, väntade på mig utanför jobbet vid lunchdags. Han gick fram
emot mig med en självklar schvung, tog tag i mig, skrattade otvunget och
började prata med mina kollegor, han kunde konsten att vara galant. Sedan blev
han vänlig och bara lite lagom beskyddande när han talade om mig. Jag framstod
som labil och han som ett löfte. De tyckte att han var ett kap och skrockade
bort det de tolkade som min tvekan. Nästa sak som hände, var att han en dag
stod bakom min mor i kön på Konsum och charmade sockorna av henne. Hon blev
alldeles till sig när hon fick förklarat för sig att han ansökte om platsen som
mannen i mitt liv. Och mina dagar blev ett kalejdoskop av skärvor han satte ihop
som han behagade. När jag ville ha honom ville han hålla vårt
förhållande hemligt. När jag stötte ut honom, lurade han alla till att tro att
vi var ett par. Jag var dum som inte sa någonting, men jag skämdes. Och sedan
började hoten. Han skulle aldrig ge upp. Jag kunde lika gärna ge mig, genast.
Jag tillhörde honom. Jag var vax i hans händer, sa han. Han kände min värld, sa
han. Han visste vem jag var, han kunde berätta somligt för mina kollegor. Han
kunde göra illa min mor. Han kunde såra min son. Jag gick till och med till
polisen en gång. De kunde inte göra någonting. Han hade inte slagit mig, eller
hur?”…
”Vad gjorde du?”
”Jag kunde inte fly. Jag hade inte råd att
fly. Jag ville inte lämna min mor. Mitt jobb. Rycka upp Elias med rötterna. Han
är så känslig som det är. Jag hade egentligen inget val.” Edith gömmer ansiktet
i händerna, hon snyftar nu. ”Jag hade inget val. Faktiskt.”
Irja Liljeholm
Geen opmerkingen:
Een reactie posten