Vilka ord är det som vill skrivas idag?
En text varje dag. Nu här på en parkbänk, så nära en egen trädgård man kan komma just nu. Solen leker i lövverk och målar rörliga skuggor på stigar och gräsplättar. Fågelsång. Stillsamma vindkyssar.
Då och då en cyklist som på holländskt vis hälsar, sjunger eller stannar för att klappa Milo. Hundkexen vajar i den lätta vinden. Andra hundkex smulas sönder i jeansfickan och Milo får många extra idag. Vi har picknick. Utflykt, bara han och jag. Någon viskade i mitt öra att jag måste kliva ut ur vissa rum i mitt liv - symboliskt sett. Någon ska måla om där. Slipa golv. En vägg måste bort. Men det funkar inte om jag sitter där hela tiden. Så jag har flyttat ut idag och nu sitter jag här på en parkbänk och har en helt professionell utflykt med ett av de väsen som jag älskar mest i det här livet, nämligen livskamraten Milo.
Han som kunde bota min ensamhetsinflammation, den som jag inte lyckades bli av med. Nu är han till och med vid min sida i drömmarna. Han reste genom flera olika himlar för att kunna landa hos mig. Grävde sig ur en fjärilspuppa av infektioner och utslag för att till slut kunna slå ut sina labradorvingar.
Min man har det svårt. Han sliter och drar i ett gammalt garnnystan av ilska, sorg och maktlöshet. En välbekant överlevnadsstrategi sätts in gång på gång och varje gång skapas mer sorg och mer ilska. Jag får inte uttala det jag ser och känner, ingen får nämna odjuret vid sitt namn.
Jag dyker neråt, inåt. Ber om mer ljus. Kärlek är starkare än odjur och inre garnnystan. Jag kan inte hjälpa med ord. Men jag kan lita på att ljuset finner sin väg. Att även han, den älskade mannen, är buren av den kärlek som bor i alltings mitt. Särskilt när det gäller garnnystan av taggtråd.
Så nu sitter jag i solen och ber om ljus även för mig själv, för de rum jag lämnar obebodda idag.
Geen opmerkingen:
Een reactie posten